Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - H. D. Hallbäck. J. O. Hoof och hoofianismen. En kyrkohistorisk studie. (Forts. och afslutning från årg. XV.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
j. o. hoof och hoofianismen’
T55
kyrkans antagna och besvurna trosläror, så kan man ännu mindre
beskylla dem för något sådant, ty de tro och bekänna allt hvad
kyrkan föreskrifver, och berömma sig just utaf att tro och känna det
lifligare och utöfva det bättre än andra. Därjämte läsa de flitigt
i Bibeln och försumma för denna sin läsning ofta sina andre
göromål, värdera i synnerhet Arndts och Murbecks andaktsböcker, äro
föga nöjda med nya psalmboken och motarbeta gärna
växelundervisningen hvar de kunna. Sabbaten fira de med scrupulös
stränghet, så att de t. o. m. draga i betänkande att den dagen fordra sina
kreatur och förrätta nödiga hussysslor. I sin klädser undvika de
allt som kan anses för prål och hafva bortlagt guld, silfver, finare
tyger och allt hvad som kan få namn af prydnad. I allmänhet
iakttaga de i sitt yttre väsende en viss fromhet och gudaktighet, den
mången anser för skenhelighet; dock har den på flere ställen visat
sig ej vara utan praktisk nytta. Det stulna har blifvit återställdt,
dryckenskapen har försvunnit eller aftagit, eder och svordomar
höras ej längre ibland dem. Deras största fel är det vanliga bland
alla sekteriska och inskränkta människor, nämligen en öfverdrifven
ofördragsamhet mot en hvar som med dem tänker olika och den
fanatiska öfvertygelsen att en sådan ännu är under djäfvulens våld
och icke kan blifva salig. Prästerskapet värdera de i allmänhet
endast i den mån det i nit och gåfvor liknar deras älskade Nyman».
Vi återkomma senare äfven till den småländska rörelsen.
VI.
Striden mellan hoofianismen och schartauanismen.
Vid den tiden regeringen och stiftsstyrelsen som bäst prässade
hoofianismen både i Göteborgs och Växiö stift, arbetade sig fram
en annan rörelse, som skulle blifva den ena af hoofianismens
tvenne banemän — schartauanismen. I Göteborgs stift uppträdde
den mera verksamt på 1820-talet genom flere af Schartaus lärjungar,
hvilka då prästvigdes för stiftets tjänst. Det åligger oss att tillse
dels hvilka likheter och olikheter, som funnos mellan dessa rörelser,
dels ock huru de i följd häraf kommo att ställa sig till hvarandra.
Båda dessa riktningar äro att anse såsom en reaktion mot det
föregående århundradets tilltagande irreligiositet, båda framförde
sitt omutliga kraf på personlig kristendom, båda voro folkrörelser,
som hade drag af pietismen. Till en början framträdde heller icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
