Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - H. D. Hallbäck. J. O. Hoof och hoofianismen. En kyrkohistorisk studie. (Forts. och afslutning från årg. XV.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
j. o. hoof och hoofianismen’
T55
Därjämte utgaf han en och annan skrift, t. ex.: »Väld samling
betraktelser för botfärdiga själar », hufvudsakligen bestående af utdrag
ur Ramback och Fresenius samt »Fem andeliga sånger, välment
utgifna af en Ordets vän».1 Under allt detta märkes dock intet af
det effektsökeri och den viktighet, som utmärker t. ex. Lars i
Korslid. Från fadern, som var organist, ägde han stor musikalisk
begåfning och öra för rim och rytm, hvilket ock visar sig i hans sånger,
som i ali sin enkelhet stå långt framom de af Lars. För öfrigt
synes han ej hafva varit utan begåfning och ägt en bildning långt
öfver sin samhällsställning.
Sådan var den man, som faktiskt var hoofianernas ledare i
Småland under många år. Omkring honom hade ock så småningom
samlats en stor skara, som mer och mer ordnade sig. Det såg ut,
som om hoofianismen här skulle organisera sig. Kring Arve stod
en flock unga män, redan lekmannapredikanter, färdiga att upptaga
hans mantel. Där möter oss namnen Sven Mattsson, hvilken Arve
tänkt sig som sin efterträdare för den andliga ledningen, skollärarna
P. A. Hultman, Jonsson i Kärda och Carl Johan Lindberg samt
Svening Johansson. Huru dessa planer emellertid innan kort
grusades, skola vi strax tillse.
Den första strid Arve hade att utkämpa var mot
prediko-sjukans och »hopparesektens» folk, som dock hade så mycket
gemensamt med den egentliga hoofianismen. Då »läsarna» på
lians ort ganska allmänt slöto sig till dessa rörelser, var han en
af de få som ställde sig afvisande. »Hopparna» åter underkände
alla andra partier: »Nyläsarna äro agnar och gammalläsarna äro
slösäd». Men striden slutade illa för dem. Sektens storhetstid
var snart tillända. Arve och gammalhoofianismen segrade. Det
blef godt om regenater från »hopparerörelsen» omkring honom.
Men en allvarsammare kamp började, där utgången blef en helt
annan för honom.
Sedan 1840 verkade i Stockholm Karl Olof Rosenius, från
hvilken den nyevangeliska rörelsen härleder sig. Med stor snabbhet
spred den sig ut i landsorten. Rosenius och hans meningsfränder
hade vetat taga till bundsförvandt det moderna hjälpmedlet prässen,
tid, som var mera fattig på andeligt ljus både bland lärare och åhörare,
begagnade han en på den tiden känd lekman, Arvid i Sunnerbo af Gnosjö
församling, en fader i nåden, till hvilken vår hemgångne kände sig stå i djup
tacksamhetsskuld och därför uppsökte äfven på äldre dagar».
1 Tryckt hos C. A. Kindvall, Varberg 1877.
Kyrkohist. Årsskrift 1915 . 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
