Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Emil Liedgren. Wallins läroår som psalmdiktare 1806—1812. Med en inledning om religionens plats i sjuttonhundratalspoesien och den estetiskt motiverade psalmboksreformen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WALLINS LÄROÅR SOM PSALMDIKTARE . I q $
sjuttonhundratalets litteratur, som kunna ha bidragit att styra
hans utveckling och inge honom tanken, att just psalmdiktning
vore en värdig uppgift för honom. Allt hvad man vet om Wallin
ger nämligen vid handen, att han närmat sig psalmboksarbetet
från en litterär utgångspunkt— i det följande skall detta också
ytterligare bekräftas — men om så är, måste man ju ovillkorligen
fråga sig: huru har den tidsanda, hvari han uppväxte, kunnat
föra honom in på psalmdiktningens från den riktiga ansedda
skaldekonsten så afsides belägna fält? Fanns det i själfva
sjuttonhundra-talslitteraturen, under hvars inflytande hans ungdomsdiktning
tillkom, några företeelser så beskaffade, att de kunde locka ett
ungt erkändt snille att utbyta den lagerkrönta lyran mot harpan
och psaltaren?
Vid första påseende kunde dessa frågor tyckas böra besvaras Frankrike.
nekande. Sjuttonhundratalslitteraturen är i alla de europeiska
kulturländerna starkt beroende af den franska klassicismen. Den
•utsökta formella kultur, som denna smakriktning genomförde
öfverallt, där den vann insteg, får ej underskattas. Men redan på
sextonhundratalet röjer klassicismen i sitt eget hemland sina
förtjänsters fel, isynnerhet bristen på lyrisk omedelbarhet och
ursprunglighet. Så tidigt som omkring 1660—1670 ha där den
lyriska inspirationens källor så godt som alldeles sinat ut. Hvad
som produceras är i det stora hela ett evigt enahanda utan
personligt innehåll. Men lyriken är ju ej blott subjektiv bikt, individuell
känsloutgjutelse, den kan ju ock ha till uppgift att tjäna som
uttryck för de kollektiva känslor, som sammanbinda ett helt folk
«Her ett trossamfund. I denna egenskap har lyriken under
klassicismens tid öfvergått i vältalighet, särskildt kristlig
vältalighet.1 Här möter utom stora stilistiska egenskaper ett
känslodjup, som ger en personlig färg åt tidens eljes så opersonliga
litteratur, och så födes lyriken här på nytt, i det den åter blir
uttryck för ett lefvande jag.3
I sina bägge sista skådespel Esther och Athalie har Jean Ra-
1 Brunetière, Hist. de la litt. fr. classiqtie III: 222 ff. — Såsom exempel
på denna blandform af lyrik och vältalighet nämner B. Pascals Pensées,
Corneilles öfversättning af Imitatio Christi, Bossuets predikningar och de
talrika parafraserna af psalmer i Psaltaren.
? Brunetière, o. a. a. III: 223: »rintensitë du sentiment chrétien recrée
ön réintègre les droits de la personne dans cette littérature impersonnelle.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
