Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Emil Liedgren. Wallins läroår som psalmdiktare 1806—1812. Med en inledning om religionens plats i sjuttonhundratalspoesien och den estetiskt motiverade psalmboksreformen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WALLINS LÄROÅR SOM PSALMDIKTARE .
I q $
iter häftigt debatterade frågan om den rätta botens väsen1, och
något principiellt ogillande af religiösa ämnens poetiska
behandling har han väl ej afsett med de ofvan anförda raderna.2 När han
i Discours sur 1’ode vill försvara sina egna odens afvikelser från den
logiska dispositionens vanliga regler, åberopar han sig ej blott på
Pindaros utan äfven på Davids psalmer, där det finns godt om
djärfva och plötsliga afbrott. Så fjärran han eljes i sin nyktra och
kyliga förståndighet står lyriken, erkänner han dock det
berättigade i odets och hymnens friare skick. I det pindariska odet kan
skalden för att desto bättre bereda sig väg till läsarens eller
åhörarens begrepp rentaf nödgas gå utanför det vanliga begreppets
gränser, och därför blir hans recept för odet det beryktade:
Chez elle un beau désordre est un effet de 1’art.8
Här uppger Boileau till synes sin grundfordran på bon sens
och erkänner tillvaron och nödvändigheten af ett konstens
mysterium (un rnystére de 1’art). Framför allt borde en hög och dristig
flykt utmärka det religiösa odet, hvilket, som det heter i L’art
poé-tique:
Élevant jusqu’au eiel son vol ambitieux,
Entretient dans ses vers commerce avec les dieux,
en utsaga, som dock ganska tydligt visar, att Boileau ej tänker sig
dessa odén riktade till kristendomens ende Herre utan till någon
af de många enligt hans mening för poesien oumbärliga
romerskgrekiska gudarna.
Såsom af det nu sagda framgår, har redan Boileau medgifvit,
att hänryckning och djärf flykt höra till hymndiktarens
oundgängliga förutsättningar. Detta medgifvande åt den starka och
sublima känslan att i någon mån skapa sin egen uttrycksform upp-
1 Om denna strid äga vi på svenska en framställning af J. E. Berggren
(Om kärleken till Gud) i Skrifter i teologiska och kyrkliga ämnen, tillägnade
domprosten C. A. Torén, Uppsala 1903, sid. 1 ff.
1 H. von Stein, Entstehung der neueren Ästhetik, sid. 52 ff., framhåller
Boileaus förbindelse med Port Royal som grund till författandet af nämnda
Epitre.
3 L’art poétique, Chant II. Jfr Discours sur 1’ode:... »le poëte . . . aftn
de mieux entrer dans la raison, sort, s’il se faut ainsi parier, de la raison
mènie, évitant avec grand soin cet ordre méthodique et ces exactes liaisons
de sens qui öteroient 1’ame à; la poésie lvrique». . .(,,;„,.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
