Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Emil Liedgren. Wallins läroår som psalmdiktare 1806—1812. Med en inledning om religionens plats i sjuttonhundratalspoesien och den estetiskt motiverade psalmboksreformen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WALLINS LÄROÅR SOM PSALMDIKTARE . I q $
ville.1 Och Faguet ger honom det erkännandet, att han var mera
skald än J.-B. Rousseau, ja, att han är den ende verklige lyriske
skalden under 1700-talet.3 I sin mån sammanhänger väl detta
med äktheten af den personliga religiositet, som inspirerade honom
till diktning men ock till häftiga filippiker mot sin samtids filosofer
och deras religiösa undermineringsarbete. I företalet till sina
Poë-sies sacrées framlägger han sina tankar om bibelparafraseringens
rätta bedrifvande. Den religiösa poesien, säger han här, har ofta
behandlats alltför lättvindigt, i det man inskränkt sig till att ta en
ytlig kännedom om Vulgata. Men man känner i själfva verket ej
Bibelns poetiska rikedom, om man blott läst Vulgata. Såsom
exempel anför Pompignan en bekant vers ur 139. psalmen: »Toge
jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i
hafvet», som i Vulg. Ps. CXXXVIII: 8 lyder: Si sumpsero pennas
meas diluculo, & habitavero in extremis maris. Pompignan återger
den sålunda efter den hebreiska grundtexten:
Quand des alles de 1’aurore
J’emprunteroi le secours,
Et qu’au mers du peuple Möre
J’irois terminer mon cours . . .
Pompignan framhåller dristigheten och lifligheten i den
bibliska bilden »Morgonrodnadens vingar» och anbefaller poeterna
studiet af Gamla testamentets grundspråk eller åtminstone af
Septuagintaöfversättningen, som bättre återger grundtextens
bokstafliga lydelse än Vulgata. Det är så långt ifrån, att han fruktar
möjligheten af hebraismers inträngande i franska språket, att han
däri rentaf skulle se ett riktande af den poetiska stilen. Miltons
exempel åberopas som stöd för denna mening: med sina hebreiska
vändningar och uttryck har han skänkt det engelska skaldespråket
nya prydnader. Men 0111 detta och andra uttalanden vittna om
en viss framstegsståndpunkt, förekomma andra, som röja
Pom-pignans beroende af den typiskt franska klassicismen. Så försvarar
han t. ex. den parafraserande öfversättningsmetoden såsom nöd-
1 Histoire de la langue et de la litterature francaise des Origines à 1900.
Paris 1898. T. VI: 637 (not).
2 Histoire de la Littérature francaise. Depuis le XVII« siècle jusqu’a
nos jours. Paris 1900, (T. 2) 272 f.
3 Oeuvres de M. Le Marquis de Pompignan Tome I, contenant Les
Poësies Sacrées ... Paris MDCCLXXXIV. Discours préliminaire p. VII f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
