Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Emil Liedgren. Wallins läroår som psalmdiktare 1806—1812. Med en inledning om religionens plats i sjuttonhundratalspoesien och den estetiskt motiverade psalmboksreformen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WALLINS LÄROÅR SOM PSALMDIKTARE .
I q $
I sitt stora, flera gånger omtryckta uppslagsverk Allgemeine
Theorie der Schönen Künste (1771—1774) tar han med värme till
orda för konstens användning i den moraliska folkuppfostrans
tjänst. Sådana vältalighets- och diktalster, som kraftigt skildra
mänskliga lidelser, kunna betraktas som medel att genom en
afskräckande målning väcka eller fördrifva de böjelser och passioner,
som talet eller dikten framställer.1 Odediktningen, under hvilken
den högre religiösa lyriken kan innefattas, äger t. ex. förmåga att
göra idéer och föreställningar, som förut föga eller alis icke berört
oss, lefvande och intresseväckande och att främja känslorörelser,
som förut ingen makt haft öfver oss. Därför kan odediktningen
göra anspråk på främsta rangen bland de olika diktarterna. Och
rikedom på odén af god valör är en verklig nationalvinst.3
Särskildt framhåller han, hvilken betydelse stora offentliga fester
skulle kunna få, 0111 skalder och konstnärer då ville medverka till
att leda mängdens känslor i god riktning. Till sådana festliga
tillfällen hör ju äfven den kyrkliga gudstjänsten. Hos alla tiders
civiliserade folk har gudstjänstfirandet dragit fördel af sången som
medel till andaktens höjande. Musikens, sångens och poesiens krafter
förena sig därvid med makten af en hel församlings gemensamma
stämning. »Von allen zu Erwekung und Bekräftigung wahrer
Empfindungen der Religion gemachten oder noch zu machenden
Anstalten ist gewiss keine so wichtig, als
diese.–-Deswegen sollten die, denen die Veranstaltungen dessen, was den
öffentlichen Gottesdienst betrifft, aufgetragen sind, sich ein ernstliches
Geschafft daraus machen alles was hiezu gehöret auf das Beste
zu veranstalten. Unsre Vorältern scheinen die Wichtigkeit
dieser Sache weit nachdriiklicher gefühlt zu haben, als man sie
itzt fühlt.»3 Sulzer söker äfven ådagalägga, huru enkla visor
af moraliskt innehåll skulle bli ett kraftigt medel att
uppmuntra människor till det goda. Sådana »sittliche Lieder» skulle
dels besjunga allmänna plikter, dels vissa stånds och
lefnadsförhållanden särskilda plikter. Grekerna hade dylika yrkessånger,
visserligen ej alltid af så betydande innehåll, men det kunde j u änd-
1 a. a. (1778 års uppl.) III, sid. 151 (art. Leidejischaft).
2 a. a. III, sid. 539 f. (art. Ode). På tal om odediktningen framhåller
Sulzer hebräernas som de äldsta och förträffligaste i de gamla folkens
litteratur och hänvisar till »die höchstschätzbaren Abhandlungen, die wir dem
berühmten Lowth, einem Mann von tiefer Einsicht und von grossem Geschmack,
7.11 danken haben».
3 Sulzer, a. a., III, sid. 174, art. Lied. Jfr företalet till I. Theil.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
