Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Emil Liedgren. Wallins läroår som psalmdiktare 1806—1812. Med en inledning om religionens plats i sjuttonhundratalspoesien och den estetiskt motiverade psalmboksreformen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i q 6
E. LIEDGREN
och nya af Geliert, Klopstock, Schlegel, Cramer m. fi. Det
evangeliska Tyskland öfversvämmades under den närmast följande
tiden af nya psalmböcker af liknande typ. Motstånd saknades
visserligen ej, hvarken från litterärt eller kyrkligt håll, särskildt
var oviljan mot Berlinpsalmboken 1780 mycket stark i Preussen,
så att t. o. m. Fredrik den store måste återkalla bestämmelsen
om dess obligatoriska införande. Men från början af 1790-talet
tilltog reformifvern i omfattning och kraft, och man gick under
de bägge följande årtiondena ännu grundligare tillväga än förut.
Det gamla, ursprungliga i tänke- och uttryckssätt var här nästan
fullständigt utplånadt. Men därigenom framkallades ock omsider
en allt starkare reaktion.
Geliert hade i företalet till sina ofvan omtalade Geistliche
Odén und Lieder 1757 visserligen erkänt nödvändigheten af en
psalmförbättring i vissa fall, men på samma gång förklarat, att
språkliga hårdheter, ålderdomliga ord, inversioner o. d. i och för
sig ej behöfde verka stötande, om blott uttrycket var kraftigt och
koncist och innehållet storslaget. Om Luthers psalmer yttrade
han sig t. ex. mycket berömmande, och ur Schallings »Herzlich
lieb hab ich dich, o Herr» anforde han några rader (andra strofen)
som belägg för sitt påstående om de gamla psalmernas värde trots
det antikverade språket. Äfven Klopstock yttrade mycken
tillgifvenhet för de gamla psalmerna: liksom Geliert kände han sig
stå i tacksamhetsskuld till dem för mycken god uppbyggelse. Men
fastän han blott ville ändra, ej omarbeta, gaf han dock genom
sina »Veränderte Lieder» ett farligt föredöme af moderniserande
omdiktning. Den första litterärt betydande protesten mot
psalmernas modernisering utgick från Herder, som ock genom sin
nya edition af Weimarpsalmboken 1795 gaf prof på en i det hela
pietetsfull behandling af de gamla kärnpsalmerna. »Ich für meine
Person», skrifver han i företalet, »bin dem Veränderungskitzel
gründlich gram.» Och de grundsatser, han ville följa, gingo ut på
att, beträffande de gamla goda psalmerna, testimonia confessionis,
inga eller blott de allra nödvändigaste förändringar skulle tillåtas,
beträffande senare psalmer förkortningar kunde tillåtas, och att
slutligen alla verkligt dåliga psalmer skulle afskaffas och ersättas
med de bästa nyare, som ägde församlingsmässig karaktär.1
Herder stod emellertid först ganska ensam med sin åsikt, tilldess i
samband med den religiösa pånyttfödelsen vid 1800-talets början
1 RE3, VII, art. Herder, sid. 705. — R. Haym, Herder II, sid. 564 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
