Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Emil Liedgren. Wallins läroår som psalmdiktare 1806—1812. Med en inledning om religionens plats i sjuttonhundratalspoesien och den estetiskt motiverade psalmboksreformen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WALLINS LÄROÅR SOM PSALMDIKTARE .
I q $
raden i G. Ps. 245: 3). Hos Lidner kan en arkaism inflyta utan
afsikt att väcka löje, t. ex. i Spastaras död (»Om blott där funnits
fem, som älskade din bud»). Hur fullkomligt främmande man
var för den språkhistoriska utvecklingen af de gamla
böjningsformerna kan man sluta sig till af C. Bergstens dissertation De
versificationis Svecanæ vitiis (Uppsala 1779), där blancl andra
felaktigheter nämnas genitivformer som dödsens, riksens,
lifsens -— »quidni riksets, lifsets quæ neutrorum terminatio
est?» inskjuter författaren.1
Under sådana förhållanden blir aflägsnandet af de gamla
löjeväckande orden och böjningarna ur de kyrkliga böckerna ej blott
ett estetiskt utan rentaf ett religiöst-apologetiskt kraf. Redan
C. G. Tessin uttalar 1757 i sin dagbok en önskan, att Bibeln måtte
revideras, så att bl. a. anstötliga ordformer kunde uteslutas.2 Och
ännu i början af 1800-talet är rädslan för åtlöjet och syftet att mot
frivoliteten värna religionen ett par af de viktigaste skälen för
psalmboksrevisionen. (Som en kuriositet må nämnas, att
Gyllenborg i sin bearbetning af G. Ps. 86 »Min själ skall lofva Herran»,
n:r 451 i 1793 års profpsalmbok, bibehållit de gamla dativformerna
allom och /rommom under hänvisning till att en psalm »genom en
viss åldrighet i sitt skick liksom aftvingar vördnad». Kanske fann
man ej dessa former så stötande som de gamla genitivformerna
Förbundsens, Lambsens, Jordenes o. s. v., hvilka påtalas i
recensionen af Humblas Klopstocköfversättning i Stockholms Posten
1790, n:r 141. Dock anmärkes äfven på formen Gudi.)
Af de gustavianska skalderna ha emellertid, utom den redan
nämnde Oxenstierna, de flesta berört religiösa ämnen i resonerande
didaktiska poem, stundom ock i högstämd odestil. Särskildt har
franska revolutionen framkallat en vändning åt det hållet.
Leopolds Försynen (1793) och Religionen (1796), Adlerbeths första
Skaldebref (med ändamål att visa: »att Religionen mera består
i utöfning af pligter, än i forskning af Tros-hemligheter och
Lärosatser»), samt vissa partier i Cora och Alonzo (Öfversteprästens
och körens hymner till solguden), Isak Reinhold Bloms och
Johan Stenhammars akademiska prisdikter Om Religionens
nödvändighet för samhällens bestånd (1794), Fru Lenngrens Hymn
»O du, som världars millioner» (1797), Nils Lorenz Sjöbergs Ate-
1 Disp. under P. Svedelii presidium, sid. 18.
2 Erdmann, Bellman, sid. 138.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
