Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Emil Liedgren. Wallins läroår som psalmdiktare 1806—1812. Med en inledning om religionens plats i sjuttonhundratalspoesien och den estetiskt motiverade psalmboksreformen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 6 2 e. liedgren
Adlerbeths solhymner i Cora och Alonzo. Något af den lidnerska
patetiken synes man kunna spåra hos Christopher Dahl, särskildt
i dennes »nya psalmer», men äfven där erinras man nog närmast
om Oxenstiernas vekare toner. Först med Wallin och Hedborn
gör sig Lidners inflytande fullt märkbart i vår psalmdiktning.
Af oskattbart värde var emellertid, att tidehvarfvets blickar
riktats mot den religiösa diktningen, såsom ej blott tillåtlig, utan
i allra högsta gtad prisvärd, när den blott utmärktes af höghet,
värdighet och styrka. Från 1780-talet blef Youngs och Klopstocks
skaldskap — och därigenom äfven Miltons — alltmer kändt och
skat-tadt i Sverige, på samma gång Sulzers estetik flitigt studerades, och
därmed ökades ock lusten för att upptaga kristna ämnen i
poesien och använda bibliska bilder.1
Ett par uppsaladisputationer från 1786—1787, ventilerade
under den ansedde poëseos & eloquentiæ professorn Pehr
Svedelius presidium, vittna om, hur nämnda tendens till religiös
diktning, som ju f. ö. nära sammanhänger med de schweiziska
estetikernas teorier, äfven börjar visa sig vid universiteten. I den första
af dessa dissertationer, De usu Poëseos in Sacris (resp. P. J. Sæve,
gotl.),3 möta vi tankar, som afgjordt höra till tidens modernaste.
Trots den lifliga uppskattning författaren skänker den samtida
litterära blomstringen i Sverige, erinrar han om att en litterär
kultur snart sjunker, om den icke uppbäres af höga ämnen.
Därför vill han pie ac reverenter inbjuda sånggudinnorna till
religionens helgedomar, så mycket hellre som poesien otvifvelaktigt
har religionen att tacka för sin första tillväxt. (En återblick på
olika folks, främst hebreernas, tidigaste poesi bestyrker detta.)
Väl kunde religionen tyckas i stånd att undvara hvarje poetisk
utsmyckning, men understödd af skaldekonsten har den dock i
1 Karakteristiskt är Kellgrens ord- och bildval i Till Christina (1792) vid
skildringen af det lyckliga uppvaknandet:
––Gud! hvad glada röster
Af himmelsk harmoni ha nått hans öra!
Likt rösten af de helige på Horeb
Ljuft sammanstämde med Seraphers harpor,
När Herrans salighet besöker jorden. —
Föi- sina bästa känslor finner lian naturligast uttryck af biblisk klang.
2 Om författarskapet till de bägge disputationerna se Annerstedt, U. U.
H. III: 2, sid. 280. A. M. Fant, Upsala Stifts Herdaminne, del III, sid. 465 f.,
uppger, att »många» af de disputationer, för hvilka Svedelius presiderat, »äro
af respondenterne författade».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
