Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Emil Liedgren. Wallins läroår som psalmdiktare 1806—1812. Med en inledning om religionens plats i sjuttonhundratalspoesien och den estetiskt motiverade psalmboksreformen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
wallins läroår som psalmdiktare 2 2 1
själfva verket med större framgång fyllt sin uppgift. (I detta
sammanhang beröres bl. a. den hebreiska poesien och Lowth citeras.)
Om ali religion haft gagn af poesiens hjälp, bör i synnerhet den
sanna religionen ha det. I allmänhet riktar sig poesien mindre på
att genom ett naket framställande af sanningen öfvertyga
förståndet än på att med behagets makt röra och öfvertala hjärtat genom
vädjande till fantasien och känslorna. Ställd i religionens tjänst
aflägsnar poesien från dess bud den motbjudande sträfheten och
framställer dem på ett ljufligt betagande sätt. Den förmår ock
kraftigt stegra och befordra de heliga själsrörelser, som religionen
vill väcka, och därför förtjänar den synnerligen väl hederstiteln
felicissima Religionis administra.
Med denna om Sulzer erinrande uppfattning af förhållandet
mellan poesien och religionen måste författaren polemisera mot
Boileaus förnekande af kristendomens poetiska användbarhet.
Bättre ämnen för poetisk behandling kunna väl ej tänkas än Guds
uppenbarelse i naturen och hans världsregering, inkarnationen,
återlösningen och Guds lof. Hvilket ämne kan väl anses mer
ägnadt att röra känslorna och skapa ett sant sinnesnöje, hvilket kan
vara mera poetiskt? Om skaldekonsten blott sällan eller
vårdslöst vidrör dylika ämnen, ha vi rätt att vredgas på sånggudinnorna
och instämma med Young, då han manar poesien att återvända
till religionen, dess första kärlek och första föremål.1
Den andra dissertationen De abusu licentice poeticæ (resp. G.
M. Mallmin, dalek.) kan betraktas som ett slags fortsättning på
den nu refererade. Licentia poetica tas här i moralisk betydelse,
och det missbruk, som åsyftas, är det själfsvåld i ämnesval och
uttryckssätt, som vissa författare gjort sig skyldiga till.
(Särskildt brännmärkes Voltaires religionshån.) Gentemot dylik
profa-nering af skaldekonsten framhåller författaren den rikedom på
poetiska uppgifter, som både den naturliga och den uppenbarade
religionen erbjuda.2 Särskildt anbefaller han Kristi lif och verk
som det värdigaste föremål för skaldekonsten: hvilken heros’ be-
1 Frågan 0111 poesiens härkomst ur religionen beröres bl. a. äfven i
dissertationen Historiola Poèseos I (1776) sid. 7. Äfven för denna har Pehr
Svedelius presiderat.
2 Som exempel på ämnen från den naturliga religionens område
nämnes 103. psalmen. Härmed åsyftas förmodligen Vulgatas nummerföljd, där
104. psalmen i vår bibelöfversättning har detta nummer. Möjligen föreligger
ett förbiseende af denna skillnad i numreringen. I Batteux’s Principes etc.,
III, analyseras just Ps. CIII i Vulgata som typ för religiös lyrik (sid. 272 ff.).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
