Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Emil Liedgren. Wallins läroår som psalmdiktare 1806—1812. Med en inledning om religionens plats i sjuttonhundratalspoesien och den estetiskt motiverade psalmboksreformen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
wallins läroår som psalmdiktare 25 i
berömde diktarens »tekniska fullkomlighet» och bl. a. yttrade:
»Det gifves intet manér, som den Wallinska sångmön ej kan
til-egna sig, men så helt och til en så sjelfständig besittning, som vore
det henne med uteslutande rätt tilhörigt».1 Odet och lärodikten,
episteln och epopén, idyllen och elegien, romansen och
sällskapsvisan, det höga och det ljufva, det dystra och det muntra, det
värdiga och det jollrande, det svärmiska och det galanta, allt har han
pröfvat för att utröna quid ferre recusent, quid valeant humeri. Om
den unge Klopstock förtäljes en liknande mångsidighet. Medan
kamraterna hvar för sig blott brukade lysa i en viss genre, utmärkte
han sig i skilda diktarter och prisades för herdedikter och idyller,
botpsalmer, odén och anakreontiska visor.3 Wallins fall är alltså
icke enastående. Det är ett slags litterär etikett, han följer, och
det är ju för öfrigt mycket resonabelt, att man öfvar sig i lättare
diktarter, innan man öfvergår till hvad Wallin kallar »det svåraste
slag af vitterhet» -— psalmdiktningen.
När han för sin del står bereddd att taga detta steg, samlar
han några af sina poetiska studier i dikthäftet Öfversättningar från
latinska skalder, Första flocken, som utkom våren 1806.3 Ett antal af
dessa öfversättningar hade belönats af Svenska Akademien (1803 och
1805) och erkänts vittna om »lycklig fallenhet för skaldekonsten».4
Den nedgörande kritik, som Clas Livijn sammanskrifvit, mottogs
icke af Stockholms Posten, dit den insändts. I stället infördes där
(1806 n:r 103) en alltigenom välvillig och i det hela berömmande
recension, där visserligen den bristande koncisionen i återgifvandet
af de horatianska odena anmärktes, men förtjänsterna erkändes ock:
»hans werser utmärka sig genom den anda, som ostridigt röjer hans
kallelse att wara skald». Den riktiga synpunkten på arbetet
anlades: hvad Wallin åsyftat är öfning och behärskning af de
poetiska uttrycksmedlen. »Moderna folkslags språkodling har wunnit
förkofran genom lyckliga öfwersättningar från de gamla språken:
1 Odalmannen, Första Häftet (1823), sid. 119 och 140.
’ Muncker, Klopstock, sid. 30 f.
* Enligt bref från Livijn till Hammarsköld, odateradt men säkert från
febr. 1806, har Wallins Öfversättningar utbjudits till prenumeration vid denna
tid. (R. Hjärne Dagen före drabbningen, sid. 227, jfr sid. 230). I april
omtala de bägge vännerna Wallins bok såsom utkommen i bokhandeln (a. a.,
sid. 238 och 239).
4 Ljunggren, Sv. Akad. Hist. I, sid. 252. Af ett bref från Wallin till
Wallmark (KB) vill synas, att öfversättningarna utgifvits kort före maj
månads ingång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
