Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Emil Liedgren. Wallins läroår som psalmdiktare 1806—1812. Med en inledning om religionens plats i sjuttonhundratalspoesien och den estetiskt motiverade psalmboksreformen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 6 2
e. liedgren
en Pope, en Dryden, en de Lille, en Voss lia ej till ringa del att
tacka sina arbeten i sådan wäg för sin namnkunnighet. Andra
de senare tidehwarfwens störste skalder, en Tasso, en Milton, en
Racine, ha genom imitationer tillegnat sig många skönheter från
fornålderns författare.» Som prof på Wallins konstfärdighet
af-trycktes märkligt nog just de tre horatianska odén ((Eheu, jugaces,
Posthume, Justum et tenacem propositi virum. och Inclusam Danaën
turris), i hvilka man företrädesvis kan lyssna fram preludier till
hans psalmer om förgängelse, ståndaktighet och förnöjsamhet.1
Vid öfversättning eller parafrasering af latinska skalder
(liksom af Davids psalmer) förekom ibland under fransk-klassiska
smakens tid ett slags lokalisering af den ursprungliga texten till
moderna förhållanden. Så har äfven Wallin öfverflyttat ett af de
horatianska odén, han parafraserat, till sin egen samtid: af Divis
orte bonis (Od. IV: 5) har så blifvit ett liyllningskväde till Gustaf
IV Adolf, hvari Sveas längtan efter sin kung (som på grund af
kriget mot Napoleon sedan hösten 1805 uppehöll sig på tysk botten)
tolkas i varma och förtroendefulla ord. På samma gång är
dikten ett typiskt uttryck för den ödesdigra godtrogenhet, som
härskade i vida kretsar vid denna tidpunkt och med en känslofull
suck lät världen ha sin gång, i förhoppning att Sverige i alla
händelser var trygga dt för ödets omkastningar:
Ack, då stormen ryter, åskan rullar,
Långt ifrån, till folks och lands fördärf,
Skiftas sällt vår dag pä trygga kullar
Än åt mödans, än ät glädjens värf.
Nöjets sånger med ditt lof vi blande
Kring en vänskapsbål en ledig qväll;
Slumre sedan fridsamt, ty din ande
Sväfvar, hemgud, öfver våra tjäll . . .
Så stiger till sist ur denna hyllningsdikt den söta lukten af
Valerius’ och hans vänners punschbålar, och tonen erinrar inte så
litet om den beryktade sällskapsvisan »Hvad bryr jag mig om
politiken? Jag håller med kyparn konselj.»
Då längre fram på året — den ig augusti 1806 — Wallins
ansökan till den efter Choræus lediga adjunkturen vid Karlbergs
krigsakademi upptogs till behandling i högkvarteret i Greifswald, där
konungen då vistades, kunde den unge prästens lojalitet alltså icke
1 Jfr KA 1910, sid. 87 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
