Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Emil Liedgren. Wallins läroår som psalmdiktare 1806—1812. Med en inledning om religionens plats i sjuttonhundratalspoesien och den estetiskt motiverade psalmboksreformen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
wallins läroår som psalmdiktare 25 i
bägge makter. Svedelius, Dahl, Tingstadius och Boethius voro
alla präster, och om också detta ej var fallet med Neikter, så var
dock denne åtminstone ingen fiende till kyrkan, för hvars
kulturarbete han synes haft en viss blick.1 Dahl var känd som en
innerligt from man: enligt A. A. Afzelius skall han ha varit
»skara-swedenborgare».2 Boethius orerade vid jubelfesten 1793 den 7
mars öfver ämnet: »Hvad har man att frukta eller hoppas för den
rena Evangeliska lärans framtida bestånd?» och gaf där utkast till
ett vänskapsfördrag mellan uppenbarelsen och upplysningen,
hvilket torde få betraktas som typiskt för den ståndpunkt, som vid
denna tid representerade framåtskridandet inom den svenska
kyrkan. Ett citat skall belysa detta.
Fåfängt vill man påtruga förnuftet en annan lagstiftning, än
den det sjelft erkänt; men en af de första, de tydligaste
föreskrifter, denna innom oss Lagstiftande förmågan gifver, är att högakta
och stärka stöden, som underhålla det värde, den fullkomlighet hos
människan, hvilka hon sjelf såsom pligt påbjuder. Man kan
beklaga; men det är människo-snillets vanliga gång, att desse
förnuftslagar äro de sidste, som ådraga sig behörig uppmärksamhet.
De lyckligaste och bästa Snillen hafva dock velat lyda dem; de
hafva budit till att hålla det forskande förnuftet innom sin rätta
krets; men det är en olycka, att desse lagar ännu ej kunna sägas
vara fullkomligen utredde och redigt, än mindre allmänt kände,
byggde på rätta grunder. Så långt detta ännu återstår, fruktar jag,
det alle våre kunskaper, Vetenskaperne i öfrigt drefne till ali
tänkbar högd, skola, i de för allmän och enskild sällhet nödvändigaste
frågor, qvarlemna en förvillande skymning.
Det är ej först i våra dagar, som förnuftet misskänt sig sjelft,
och af förmätenhet angripit Religionen i sina grundvalar, eller velat
vränga dess Sanningar; med människosnillets tilltagande odling, och
kunskapernas tillväxt, hafva anfallen endast fådt ett mera hotande
utseende. Den kunnige skall icke motsäga mig, då jag vågar
påstå, att Religionens försvarare, när de icke kunnat hänvisa sina
motståndare till den synpunkt, där Sanningen, lysande i allt sitt
majestät, befallt dem nedlägga sina förmätna vapen, såväl som desse
motståndare, då de den angripit, felat af samma förvillelse. Det har icke
varit sällsyntare, att de förre velat inskränka det felt, som Naturens
1 Dissertatio De Necessitate Cultus Publici. Præs. J. Fi-. Neikter.
Resp. Olaus Kullberg Gestr. Ups. 1796. Det heter här till sist: »Det kan
med skäl frågas, hurudana våra bönder i afsides belägna trakter skulle vara,
om de aldrig såge den i kyrkorna samlade menigheten, 0111 de icke finge
höra sedebuden, lämpade efter deras begåfnings måttstock? Visserligen skulle
de till gestalten vara människor, men utom gestalten skulle de ej äga något
mänskligt».
2 Afzelius, Minnen sid. 86.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
