Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteraturöfversikter, anmälningar och granskningar - Den moderna frikyrkorörelsens framväxt. Öfversikt af Hj. Holmquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
io4 litter aturöfversikter
kyrkan i Southvvark med Henry Jessey till baptismen. Äfven midt
under presbyterianismens största triumf var sålunda dess seger
i riket ingalunda genomförd. Den nya ordningen stannade
flerestädes på papperet; blott i London, som var entusiastiskt
presbyterianskt, synes den ha genomförts i alla detaljer. Det hjälpte
ej, att parlamentet 1649 påbjöd, att alla församlingar i riket skulle
ordnas presbyterianskt; lättare gick det att få igenom
Westminster-konfessionen och katekeserna, hvilka sanktionerats af parlamentet
1648. Då icke-presbyterianska präster skulle ersättas med
rättsinnade, uppstod en prästbrist, som försvårade läget. Kanske
var kovenantet den kännbaraste stöten, som i dessa råa tider gafs
Englands predikstolar; ty det gjorde engelsmännen beroende af
skottarna, och kovenantet skulle prästerna beediga. Det gick
lätt att få vakanser, men var svårare att fylla dem. I stora delar
af England kom det presbyterianska settlement ej öfver det
teoretiska stadiet; praktiken kom bra nära anarki.
Motsatsen mellan independenter och presbyterianer blef från
1648 centrum i händelsernas utveckling. Det presbyterianska
parlamentet och skottarna förenade sig med kungen, som lofvade
understödja det presbyterianska settlement; parlamentet antog
en akt, som betecknar klimax af presbyteriansk intolerans:
dödsstraff för förnekandet af treenigheten, Kristi Gudom etc. och
fängelsestraff för angrepp på den presbyterianska kyrkoformen.
Men den independentiska hären under Cromwell besegrade
skottarna, tillfångatog kungen och utdref genom öfverste Pride i dec.
1648 den presbyterianska (nu rojalistiska) majoriteten från
underhuset. Den independentiska minoriteten behärskade
Rumpparla-mentet (namnet uppkommet först under Richard Cromwells tid),
liksom hären landet. Den presbyterianska rörelsens
tillbakagång begynte. Det enda, som förvånar, är att denna
process ej gick fortare, och att den segrande independentismen dröjde
ända till 1653 med att söka etablera sin kyrkouppfattning. Men
den allmänna osäkerheten var för stor och behofvet af tolerans för
nödvändigt, för att kraftåtgärder hade varit på sin plats. Femte
monarkiens män, levellers, diggers, socinianer etc. huserade,
somliga harmlösa, andra farliga för ali borgerlig ordning.
Independenternas krafter måste samlas på det politiska; republikens form
väckte nog ovilja hos flertalet engelsmän. Sannolikt var högst
en tredjedel af nationen anhängare af independentismen och
Commonwealth. Därför gick Cromwell försiktigt fram i det kyrkliga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
