Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteraturöfversikter, anmälningar och granskningar - Den moderna frikyrkorörelsens framväxt. Öfversikt af Hj. Holmquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att under presbyterianismens och independentismens hvarandra
aflösande statskyrkoregeringar den äkta nonkonformismen skulle
med kraft bryta fram. Det skedde i kväkarna.
Det är ej utan intresse att observera, att det år, då
Westminster-församlingen sammanträdde (1643), begynte den andliga krisen
i Georg Fox’ själ — det år, då det presbyterianska settlement
antogs (1646), fann Fox lösningen på sin själskris — det år, då
independentismen vann den fulla segern (1653), startade den första
stora kväkaragitationen och utbredningen. Kväkarrörelsen
måste förstås som den äkta nonkonformistiska andans protest; då
måste också kväkarna historiskt uppskattas högre än som vanligen
sker. Kväkarnas uppkomsthistoria är historien om Georg Fox’
personliga erfarenheter; om någonsin en rörelse grundats af en enda
man, så är det kväkarna. Alla försök att härleda dem från
baptister, från diggers’ ledare Gerrard Winstanley, från seekers
(som snarare voro »ranters» förelöpare) etc. äro lönlösa. Från
Fox, och från honom ensam utgår kväkarnas flod. — Clark
tecknar utförligt Fox’ religiösa utveckling och finner honom vara det
klaraste vittnesbördet om nonkonformistisk anda och ideal
alltsedan Wycliffe’s »Dominion». För honom var religionen en
verklig ström från den gudomliga lifskällan genom hela den
mänskliga personligheten; mystikens religiösa upplefvelser intogo en
central plats. Hans stundom stötande egendomliga uppträdande
berodde af för stor ifver att ge uttryck åt sin opposition mot den
existerande religiösa formen och får ej tilläggas för stor vikt. Det
mesta man kan säga tadlande om Fox var, att han begick
tillfälliga dårskaper i öfverifver; i det hela var han en sundt religiös
personlighet, och det var lärjungarna som genom sina öfverdrifter
förlöjligade hans sak. Fox’ egentliga brist var, att han ej hade
något sinne alls för formerna, för nödvändigheten för hvarje lif
och ge sig en organisation; hade han klarare utformat sitt religiösa
ideal och principerna för dess genomförande, skulle kväkarna
fått mera positiv och mindre oppositionell karaktär och därmed
undgått mycket af den förföljelse, som nu drabbade dem. Ty
hufvudfelet var, att den nya inre erfarenheten mest kom att ses
i ljuset af dess motsättning till dagens konventionella religiösa
program. »Det inre ljuset», en af de fraser, hvari Fox oftast
uttryckte återvinningen af sin själ, och som för honom alltså betydde
detsamma som »det inre lifvet», blef af hans lärjungar allt för
lätt taget som blott en metod för vinnande af kunskap om andliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
