Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Emil Liedgren. Wallins läroår som psalmdiktare 1806—12 (forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48
e. liedgren"
gillat, kunde han tänkas säga — med en travestering af Thorilds
ryktbara sats: »Att njuta fritt är stort, att njuta rätt är större».
Ännu på dödsbädden talar han ju enligt Geijer om att »njuta af
lifvet» — men det är ett slags beklagande då, att han »föga njutit
af lifvet». Ty han var egentligen ett alldeles för oroligt
temperament, alldeles för »passionné», som han klottrat på ett koncept bland
Psalmbokskommitténs papper, för att i längden kunna invagga
sig i förhoppningar om en sådan vegetativ tillvaro. Hans
prästerliga kall, »gjordt för betraktelsen och sinnesfriden», som han
beskrifver det i Skaldebrefvet, hade också andra sidor än de idylliska,
hvilka under hans första ämbetstid lätt trädde i förgrunden. Han
är hvarken den förste eller den siste skald, som romantiserat
prästämbetet.
Som förut nämnts, recenserades Polymnia af de unga
vitterhets-idkarnas stallbroder P. A. Wallmark i Stockholms Posten 1807 n:r
278, 285 och 294. Efter några erkännsamma ord om Wallins
bidrag och mera reserverade om vissa andras afslutar recensenten
sin granskning med följande anmärkningsvärda kläm:
Sedan Smaken blifwit mera allmän och Språket hunnit en wiss
odling och stadga är förtjensten att skrifwa en felfri wers, t. o. m.
en god wers äfwen i den widsträcktaste bemärkelse, icke bewis för
någon utmärkt fallenhet för Poesien. — — — Det mechaniska i
Poesien, som i ali annan konst, kan läras —–– Men andan och
kraften, denna djupa och lifliga känsla, denna lågande inbillning —
denna os magua sonaturum — se der hwad som aldrig kan
läras och hwarförutan man alldrig blir annat än en god
Versi-ficateur».
Som vi se, möter här krafvet på känsla och fantasi — som ju
plägar betecknas som det specifikt romantiska krafvet —
framställdt af romantikens mest stridbare motståndare i vår litteratur.1
Men att så sker, beror naturligtvis på att Wallmark lärt sig ställa
denna fordran på poesien af för-romantiska smaklärare. Särskildt
ligger det här nära att tänka på Blair och Sulzer med deras starka
häfdande af poesien såsom passionens språk och deras höga
värdering af stora ämnen och sublima känslor.
1 Anmärkningsvärdt är, att Wallmark, som i sin själfbiografi citerar
ofvan anförda stycke ur recensionen af Polymnia, därvid dock uteslutit de
i Stockholms Posten förekommande orden: »denna lågande inbillning». Se
Biographiskt Lexicon XIX, sid. 358. Wallmark berättar f. ö., att recensionen
af Polymnia väckte rätt stort uppseende och förskaffade honom en
komplimenterande biljett af själfve Leopold.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
