Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Emil Liedgren. Wallins läroår som psalmdiktare 1806—12 (forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
wallins läroår som psalmdiktare
.89
nyss berörda angrepp på Napoleon 1807 väckt, bl. a. hos
hofkans-leren Zibet, bidrog väl till att Stockholms Posten ej vågade
publicera dikten. Men i sin anmälan af Wallins Början till
Öfwer-sättning af Eneiden jemte några smärre Poemer gaf Wallmark sitt
fullaste erkännande åt Ode till Swenska Nationen, hvars
författare tillerkännes värdigheten af en svensk Tyrtæus.1
Äfven 1809 får Wallin anledning att pröfva sin talang för större
uppgifter, särskildt genom författandet af Cantate wid den Concert,
som uppfördes i Stockholms Storkyrka den 4 october till förmon
för Westerbottens genom kriget lidande inwånare, tryckt i Journal
för Litteraturen och Theatern n:o 36 (6 oktober) nämnda år.
Följande år läses i samma tidning n:o 17 Wallins hyllning till
kronprinsen Karl August vid dennes intåg i hufvudstaden: Dityramb,
den 22 januari 1810, en dikt som både till form och innehåll är en
af Wallins märkligaste.3 Den demokratiskt enkle ’bondeprinsen’ skall
återinföra samfundsanda och fosterländsk offervilja och inleda
den gyllene åldern för Sveriges folk:
Kom åter, gamla dygd! — Vid enkla seder
Och manligt mod behåll en återställd nation!
Astrea, kom, och sätt dig neder
Vid Furstens sida, delande hans thron!
Nationellt och klassiskt väfves i denna dikt liksom i
Dithyramben från 1808 samman så, som senrenässansens, af Gustaf III och
hans akademi återupptagna litterära program fordrade det, och
på samma gång talar där ett moraliskt patos, som väl är
gemensamt för tidens akademiska retorik men hos Wallin liksom än mer
hos Geijer (Manhem) och Tegnér (Svea) under det färska intrycket
af fosterlandets nyss timade olyckor får en lefvande och personlig
klang.
Hur mycket än dessa Wallins patriotiska odén, dityramber
och kantater stå i skuld till inhemska och utländska förebilder af
»götisk» karaktär i mer eller mindre pindarisk stil, ha de dock
gifvit utlopp åt den länge undertryckta patetiska lyrik, som hörde till
1 Stockholms Posten 1808 n:r 177 (3 augusti): »Man igenkänner i detta
skaldestycke Tyrtæi anda och Ree. skulle mycket misstaga sig, 0111 det ej på
hans Landsmän skulle göra samma liflig:! intryck som den Grekiske Skaldens
på Lacedemonierna».
2 Se’Blanck, Den nordiska renässansen, sid. 421, där den wallinska
hyllningssångens sammanhang med samtida litterära företeelser i Danmark och
Norge antydes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
