- Project Runeberg -  Kyrkohistorisk Årsskrift / Sjuttonde årgången, 1916 /
99

(1900)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Pekka Wäinö. Till belysande af tillståndet i vår nordligaste församling vid tiden för Lars Levi Læstadii uppträdande såsom de nordiska lapparnas och finnarnas andlige och sedlige reformator

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ur vår nordligaste församlings

HISTORIA

I O I

man Hjorden, flytter ned til Søen og anskaffer sig de nødvendige
Fiskeredskaber for de solgte Dyr og bliver Søfin eller Elvefin.
Den rigeste og fattigste Fjeldfin er noget nær de samme Vilkaar
undergiven; den rige har ofte Vansklighed for at erholde de
nødvendige Tjenere. »x Vidare yttrar Castrén om flyttlapparna: »Med
vekhet i sinnet förenar Fjäll-Lappen en djerfhet och frimodighet, som

stundom öfvergår till trots och förakt för skick, sed och lag.––

På äkta fornnordiskt vis älskar han göra sin vilja gällande medelst
näfrätten(P); hans språk är ofta fräckt och hela hans beteende plumpt
och öfvermodigt.2 Det kan ej annorlunda vara, ty oaktadt
Fjäll-Lapparne redan antagit Christendomen, så tillhöra de dock ännu
antalet af vilda folk. Deras vildhet röjer sig ögonskenligt redan i
deras yttre lif. För att börja med deras boningar, så uppehålla de
sig, liksom de flesta andra vildar, i eländiga tält. »3

Petrus Laestadius kallar fjällappens lefnad ett »hunda-lif»
och beskrifver honom själf bl. a. med följande föga smickrande
ord: »Trädens lummiga grenar gifva honom intet skydd för regn
och slask, och när han kommer till kåtan, är han ändå illa nog
skyddad ––. I hela sin rustning, så våt han är, måste han vräka

sig i kåtan. Det är förmodligen detta, som bannlyst ali snygghet
och ans i klädseln från honom. Han kammar icke ut sitt hår,
tvättar sig icke, har föga ombyteskläder; ohyran får fritt hålla
quarter både i hufvud och kläderna. Fastän han kan vara rik, får
han ändå ofta svälta, ty på de vida fjellen aflägsnas han ofta längre,
än han hade ämnat, och kommer icke hem, så fort han beräknat.
Att snygga till sig, när han skall till kyrka eller eljest främmande
ställe, det bryr han sig alldeles icke om. (?) Huru han ser ut, det kvittar
honom lika. Och, fastän han på kyrkoplatsen kan taga på sig en
högtidsdräkt, som är rätt dyrbar, med silfverbälte och silfverkrage,
så är det dock allt utan smak. Kolten är öfverhöljd med sopor och
rehnshår, sedan han sist hade den och låg tumlande någonstädes
i fyllan; ty att putsa den och damma upp den något, det besvärar
han sig icke med. Sådan är fjell-Lappen, i synnerhet i de
nordligaste Lappmarkerna. »4

Det ofvan sagda torde i största korthet gifva en tämligen
riktig föreställning om den nivå, på hvilken dessa undangömda

1 Stockfleth: Dagbog, s. 220.

3 I motsats härtill finnas flera uppgifter om lapparna såsom ett
fridsamt och fredsälskande folk.

3 Castrén: Nord. resor I, s. 122.

1 P. L.: Journal I, s. 226—227.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 14:05:57 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/kyrkohist/1916/0137.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free