Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - G. Westling. Om »upplysningstidens» svenska kyrka med särskildt afseende på Linköpings stift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i 2 o g. westling
än det, som kunde fattas med sunda förnuftet eller de yttre sinnena,
hvilkas domsrätt kommit till heders, tack vare de uppblomstrande
naturvetenskaperna.
Den mest typiske och inflytelserike representanten för denna
världsåsikt var Voltaire. Han såg i den uppenbarade religionen
idel vantro, hvarför han efter bästa förmåga sökte bekämpa och
förhåna den. För sin del nöjde han sig med en mager deism,
antagande likasom Locke tillvaron af en Gud, men nekade som denne
Guds inneboende i och inflytande på världens utveckling. Åt
läran om själens odödlighet lämnade han ock sitt bifall.
Encyklopedistema gingo ännu längre i förnekelser. Helvetius,
som ej heller ville veta af någon skillnad mellan godt och ondt,
försjönk till ren materialism. J. Holbach menade, att grunden till
föreställningen om att människan äger en själ vore att söka i hennes
inbillning, att hon skulle äga en fri vilja, hvilken föreställning dock
vore falsk. Äfven gudsbegreppet vore en produkt af
inbillningskraftens spel. Som i hans eleganta salonger rörde sig de i
Frankrikes litterära kretsar tongifvande encyklopedistema, kom han
med dessa att öfva inflytande på allmänna meningen bland de
bildade. Ehuruväl J. J. Rousseau i olikhet med dessa häfdade
känslans primat, hyllade dock äfven han deismens religionsbegrepp och
befäste dessa hos de otaliga, som läto sig bedåras af hans skrifter.
Den filosofiska riktning, som under 1700-talets senare hälft
inaugurerades af dessa författare, som satte det s. k. sunda förnuftet
till högsta domare öfver allt och med dess hjälp sträfvade att utrota
alla villfarelser, fördomar och vidskepelser i religion och
samhälls-lära, benämndes Upplysning. De, som tillägnat sig denna
filosofiska kultur, menade sig nämligen äga i alla vetandets grenar ett ljus
ojämförligt klarare och rikare än det, som den förra tiden kunde
berömma sig af. Denna filosofi var ej en sak allenast för skolan.
Tegnér yttrade därom i sitt tal vid jubelfesten 1817 vid Lunds
universitet: »Den erkände egentligen ingen annan skola än världens;
den var en lära icke för forskaren utan för allmänna lifvet».
Genom sin lättfattlighet fick den inträde hos hvar och en, som ville
blifva vis för godt köp, och den spridde sig därföre såsom ett tärande
gift i hela tidens blodmassa. Kulturen drog sig undan kyrkans
dittills omisskänneliga inflytande, och upplysningsfilosofien blef
den ledande andemakten i tiden. Som den franska litteraturen var
modärn och tongifvande i den civiliserade världen, kom den att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
