Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - G. Westling. Om »upplysningstidens» svenska kyrka med särskildt afseende på Linköpings stift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i 2 o g. westling
dippelskt färgad pietism och sedan ett herrnhutiskt svärmeri gjorde
en början att lossa den kyrkliga auktoritetens band och att öppna
vägen för fritänkeri, trots att kyrkans ledande män sökte genom
att införa Jacob Benzelius’ strängt renläriga Epitome repetitionis
theologicae såsom lärobok i dogmatik vid gymnasierna befästa en
rättrogen evangelisk luthersk lärouppfattning, och änskönt flera
ypperliga predikanter verkade i samma riktning. Vi kunna erinra
om E. Tolstadius, domprosten Sven Baelter, e. o. hofpredikantcn
Anders Nohrborg, kyrkoherdarne i Riddarholmsförsamlingen i
Stockholm Abraham Pettersson och Gabriel Rosén m. fi. Tiden
ändrade icke desto mindre sitt skaplynne.
I.
Pietismen och dippelianismen hade redan före
»upplysningstidens »inbrott rifvit hål i vårt folks enhet, tro och bekännelse och
öppnat väg för fritänkeri. Sedan Lovisa Ulrika såsom gemål åt
tronföljaren Adolf Fredrik öfverflyttat till Sverige, visade sig snart
en ny anda vid hofvet. Hon delade sin broders, konung Fredrik II
i Preussen, lättsinniga religionsåskådning, och rikt begåfvad, som
hon var, satte lion färg på det hoflif, däri hon var själen. Som lärare
för prins Gustaf kom den bekante författaren O. Dalin i beröring
med henne och tilläts roa hofvet med sina s. k. »kalottpredikningar»,
hvari han förlöjligade prästerskapet och deras predikningar, så att
det till och med väckte allmän förargelse och fördes på tal inom
sekreta utskottet vid 1751—1752 års riksdag. Drottningen
tjänstgjorde själf som stormästarinna för ett så kalladt kalottregemente,
som bildats vid hofvet. Biskop Browallius klagade i en predikan,
som han 1751 höll, öfver att verklig lärdom föraktades och att
»en roande kvickhet spelar mästare», hvaraf bland annat fritänkeri
blifver följden. Prosten Jacob Serenius bekämpade i en utgifven
afhandling fritänkeriet, och biskop Sam. Troilius i Västerås sökte
i sitt stift möta det genom att utsända ett herdabref, däri han
varnade för den kring sig gripande smittan. Äfven vid 1755—1756
års riksdag Idagades öfver kyrkans förfall. Ärkebiskop Henrik
Benzelius inlämnade ett memorial, hvari han bland annat yttrade,
att »rätt nu vill bli mode hos våra unga kavaljerer att agera
själfs-våldiga fritänkare», och att man kunde märka, hurusom »natura-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
