Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - G. Westling. Om »upplysningstidens» svenska kyrka med särskildt afseende på Linköpings stift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om »upplysningstidens» svenska kyrka i 2 <)
lisinus får mer och mer insteg, och att ett beklagligt deisteri sig äfven
hos oss börjar fatta rötter». Han fann särskildt beklagansvärde
att »de höga och förnäma trampa kyrklig ordning under fötterna».
Lunds stifts prästerskap framhöll i sina besvär nödvändigheten af
att åtgärder vidtogos mot det uppenbara föraktet för Guds heliga
ord, som stigit till en dittills osedd höjd, »helst som det på många
ställen anses såsom förnämt att tänka, jämväl ock tala fritt om
Gud och de heliga ting; att räkna, såsom de kallat, för bigotage och
superstition den utvärtes gudstjänsten och helig vördnads betygande
för det gudomliga majestät medelst händers sammanläggande vid
böner, knäböjande och dylikt mera». Prästeståndet begärde ock
hos kungl. Majestät i sina riksdagsbesvär, att åtgärder måtte
vidtagas mot det onda.1 Prästeståndet vid 1765—1766 riksdag fann
sig föranlåtet, med särskild tanke på hofpredikanternas
uppträdande, att förmana ämbetsbröderna i landet, att de måtte »grunda
sina betraktelser på den heliga skrift men icke på världslig visdom,
så att i offentlig gudstjänst må höras evangeliska predikningar och
icke filosofiska dissertationer».2 Upplysningstidens filosofi hade
således hunnit tränga undan kristendomen från vissa predikstolar.
En kyrkoherde i Jakobs och Johannis församlingar i Stockholm,
G. Arosien, yttrade i företalet till en tryckt predikan på
Tretton-dagen 1766, att man befann sig i en tid, då fritänkeri sökte trampa
vår evangeliska tro under sina fötter. I en partifärgad tidning, som
grämde sig öfver statens eländiga penningväsen, yttrades under
den nästföljande riksdagen: »Så går det till i ett land och rike, där
wördnad för religionen försvunnit, där sederna blifvit förskämda»
etc.3 Förfallet fortfor. Till och med från hofpredikanters mun
uttalades bekymmer öfver det religiösa läget. J. Behm klagade i
en 1770 tryckt predikan på elfte söndagen efter Trefaldighet öfver
människor, som talade föraktligt om Gud och religionen, och som
höllo alla religioner lika, »fast de själfva hafva ingen», öfver
människor, »som om själens odödlighet, om domen, om uppståndelsen
tala förakteliga och göra åtlöje af dem, som det tro och bekänna».
»Ja, träffa vi icke stundom människor, som i sin gudlöshet gå så
långt, att de neka, det en Gud är till, som i sin allvishet styr allt.
1 Levin, H.: Religionstvång och religionsfrihet i Sverige 1686—1782,
ak. afh. 1896, sid. 126 f.
- Skarstedt, C. W.: Predikoverksamheten och den audi. vält. hist;sid.i93.
3 »Eko och àterskall på upplysningen för sv. folket 0111 anledningen,
orsaken och afsikten med urtima riksdagen 1769», n:o s.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
