Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - G. Westling. Om »upplysningstidens» svenska kyrka med särskildt afseende på Linköpings stift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i 2 o
g. westling
Klokheten bjöd honom att hålla på den. För egen del hade han ej
behof af den. Den kantska filosofien åtnjöt väl icke hans bifall,
ehuru den omsider blef bestämmande för de bildades
världsåskådning och undanträngde den af honom själf hyllade filosofi, som
Locke representerade, men han upprördes icke desto mindre, när
med anledning af det förstnämnda systemets segertåg den
kyrkligabekännelsens försvarare höjde en klagan öfver »förnuftdyrkan».
Han utgaf då en skrift: »Ett par ord om förnuftshatet å den ena och
det nya förnuftsljuset å den andra sidan» och förklarade, att i en »så
efterblifven nation som vår borde man i stället hedra de män, som
sökte bidraga till förbättrade insikter». Det inflytande, som han
redan under Gustaf III:s tid utöfvade på det religiösa tänkesättet,
ökades efter dennes död. Det tidningsorgan, som han ofta begagnade
sig af för att göra sina uttalanden i allmänna frågor, var Extraposten.
Under Gustaf III:s tid öfvade J. H. Kellgren större inflytande
på allmänna opinionen bland de bildade. Det tidningsorgan, hvari
han plägade uttrycka sinatankar, var den redan omnämnda
»Stockholmsposten, i hvilken dagliga tidning han var den mest
betydande medarbetaren. Liksom Leopold såg han i deismens
grundläror hufvudsumman af religionen, och som en nitisk upplysningens
förkämpe sökte han röja ur vägen allt, som i hans ögon tedde sig
som vidskepelse och fanatism. Af detta motiv riktade han giftiga
pilar mot svedenborgianismen och stiftade det s. k. sällskapet
»Pro sensit- comniuni». I kungörelsen därom 1787 tillkännagafs,
att detta ämnade utgifva theser till allmänt skärskådande. Bland
theser, som blefvo framställda, förekom ock påståendet, att »ali
tro är sekt och förnuftet ensamt allmännelig lära,» hvilket gaf ett
nybildadt motsällskap: »Pro usu talionis vero » anledning till kritik.
Ej heller kunde detta gilla, att det förra ville göra religionen till
ett blott utvärtes band på statens medborgare.1 Tidningens
religiösa ståndpunkt framlyste ytterligare i ett senare nummer samma
år i en artikel innehållande reflexioner i »religionsämnen». Där
uttalades den åsikten, att religionsläror öfver hufvud ej kunna
tillmätas någon objektiv och absolut sanning, utan att det endast kan
bli fråga om att finna det »troligaste». »Allt hvad ett öfverväsende
kan fordra af oss för sin dyrkan, är att vi följa, hvad vi funnit bäst. »
Om det kräfde något mera af oss, vore detta att räkna som »tyranni».
»Det är mindre angeläget för en människas tillfredsställelse, att de
grundsatser af religion hon antager verkligen äro sanna, än att de
1 Stockli. p. 1787, iuris 2 och 14.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
