Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - G. Westling. Om »upplysningstidens» svenska kyrka med särskildt afseende på Linköpings stift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52
-g. westling
dessa biskopar hyllade en neologisk religionsåskådning, och denna
ytterst hvilade på Lockes sensualistiska iilosofi, enligt hvilken
ingen positiv kunskap om Gud är möjlig och lifvets lycka ej är
beroende af bön, och dessutom för neologerna uppenbarelsen icke
hade bestämmande betydelse för människans gudsförhållande,
äro deras yttranden anmärkningsvärda och tyda på att allmänna
opinionen ännu affordrade prästerna en kristtrogen bekännelse,
möjligen ock på att de begge biskoparna i känslan af ansvar och
ej fullvissa i samvetet om sin ståndpunkts berättigande ej dristade
framlägga sina privata meningar i religionen. leke utan skäl
yttrade 1791 en författare Carl Mardefelt: »Vi befinna oss i en tid,
då man tänker och lefver mindre rätt än man talar och skrifver».
Såsom nämndt är, fanns i landet ocså en kristendomsvänlig
allmänhet, som reagerade mot fritänkeriet och det religiösa förfallet.
Sven Lagerbring utgaf 1778 en skrift: »Kristna religionens
sanning och trovärdighet, af en svensk adelsman». Tidningen
Stockholmsposten beredde äfven åt denna allmänhet tillfälle att komma
till tals inför den publik, som höll detta dagblad. Därför
anträffas där understundom artiklar, som andas en renlärig evangelisk
kristendom. I en, som bär rubriken: »En namnkunnig fritänkares
tankar om evangelium» yttras bland annat: »Är det möjligt, att den,
hvars lefverne hon innehåller, ej är annat än en människa? Är detta
tonen af en entusiast, af en ärelysten hufvudman för en sekt?
Orden syfta naturligtvis på Kristus. I ett annat nummer har
tidningen tagit in ett »bref från en döende fritänkare», som med
djupaste ruelse såg tillbaka på ett förfeladt lif, men som dock hoppades
på »nåd för medlarens skull».2 Äfven möjligen bibelintresserade
läsare såg tidningen till godo genom att införa prof på
öfversättningar af bibelstycken verkställda af den vittre, dåvarande
professor Tingstadius. Redaktionen kunde motivera sitt tilltag äfven
med det beröm, som ägnades dem för deras forms ästetiska värde.
Kellgren själf skref en gång ett välsinnadt »Ode öfver Kristus»,
hvilket dock utan hans vetskap blef intaget i tidningen.
Huru irreligiöst tidehvarfvet än var, och huru mycket man än
förringade eller förnekade Kristi förtjänst och den bibliska
uppenbarelsen, sysselsatte dock frågan om förnuftets och uppenbarelsens
förhållande till hvarandra samt sällhetsproblemet mångas tankar.
C. G. Leopold, G. J. Adlerbeth och Anna Maria Lenngren
1 Stockli posten 1783, n:o 222.
2 Stockh. posten 1787, n:o 6.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
