Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - G. Westling. Om »upplysningstidens» svenska kyrka med särskildt afseende på Linköpings stift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156
-g. westling
under den följande tiden visade sig äga aktuellt intresse, såsom
man kan märka till exempel af att Växjö konsistorium 1798 i ett
cirkulär underrättade det i Linköping, att ny upplaga nu
utkommit af en skrift: »Undersökning, huruvida något borgerligt
samhälle kan bestå utan religion», hvilken skrift hade till författare
prosten J. B. Wolff. Ämnet ägde intresse också för
prästerskapet. Man framställde Kristus som det yppersta mönstret af
medborgerliga dygder.
När vid denna tid jämt tvåhundra år förflutit, sedan den
reformerade svenska kyrkans bekännelse och verksamhetsformer
blifvit fixerade, samlades åter dess representanter i Upsala för att
fira minnet däraf och yttra sig om vissa nu aktuella kyrkliga
frågor. Det visade sig vid denna jubeljest 1793, att den borgeliga
öfverheten hade sina ögon fästade vid kyrkans behof och brister.
Regeringen befallde mötet att afgifva ett yttrande om hvad det
ansåg bäst skulle kunna bidraga »till religionens i allmänhet och
svenska kyrkans i synnerhet upprätthållande i tillbörlig vördnad
under den tidehvarfvet åtföljande och beklagansvärdt dagligen mera
tilltagande lättsinnigheten samt gudsfruktans förkolnande» samt
om »de medel, som prästerskapet förmenar böra vidtagas till dessa
utslocknade, så ganska nödvändiga dygders återupplifvande inom
vårt kära fädernesland.» I den beredning, som tillsattes för att
närmare handlägga de ärenden, hvaröfver kyrkans representanter
skulle afgifva betänkanden, framhöll mötets ordförande,
ärkebiskop U. von Troil, själf en af neologiens trogna anhängare
i vårt land, det bekymmer, som väckts af »en i dagblad och andra
periodiska skrifter visad lättsinnighet att blottställa såväl
religionen som hennes tjänare för en mindre tänkande allmänhets åtlöje
och förakt». I känslan af den hotande faran beslöto
mötesmedlemmarna att vända sig till kungl. Majestät med begäran, att han
täcktes vidtaga nödiga åtgärder för att afvärja följderna af det
öfverklagade onda. Mot löjet och föraktet sökte man således den
världsliga armens skydd men beaktade ej den skuld därtill, som
kyrkans egna tjänare buro och den allmänna tidsandan förvållade.
På dessa faktorer hade ärkebiskopen ej blicken fästad, när han i
sitt afskedstal vid mötet yttrade belåtenhet med det kyrkliga
tillståndet, sägande, att mötet »med glädje funnit en allmännare
och större upplysning, än man vid förra kyrkomöten kunnat fägna
sig af». »Vidskepelsen, som räknat oss bland de otrogna, är
krossad, krossad af otron, som räknat oss bland de vidskepliga,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
