Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - G. Westling. Om »upplysningstidens» svenska kyrka med särskildt afseende på Linköpings stift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM »UPPLYSNINGSTIDENS * SVENSKA KYRKA i 53
»till människans lycksalighet och moraliska förbättring var nödigt
att veta och igenom förnuft ocli uppenbarelse kändt om Gud, samt
om huru människan som en förnuftig varelse skall dyrka honom ».*
Religionen fattades på fariseiskt sätt som en serie bud och stadgar,
hvilka för prästen vore behöfliga att känna till för att sedan i sin
ordning kunna bekantgöra i sin församling. I tidskriftens tredje
årgång inlät sig J. Åström på den då ömtåliga och omtvistade frågan
))Om kristendomens öjverklagade jörjall samt tvångsmedlen däremot
genom den teologiska censuren », hvilken senare som vi sett kort förut
blifvit skärpt. Författaren erkände, att erfarenheten nog gaf vid
handen, att »isynnerhet bland de högre folkklasserna religionen
i allmänhet och kristendomen i synnerhet ofta anses om ej med
förakt, dock med en slags liknöjdhet, och att denna kallsinnighet
också småningom sprider sig från dem till samhällets öfriga
medlemmar», men som en motvikt mot detta, missförhållande framhöll
han, att »nästan intet tidehvarf gifvit större hopp om mänsklighetens
tilltagande förädling genom en ökad och allt mer utspridd
upplysning i alla ämnen, som röra människan, religionen och staten».
Åström vände sig därpå, om än med varsamhet, mot den
tillstra-made teologiska censuren. Något sväfvande på målet yttrade han,
att kungl. Majestät därmed ej kunnat syfta till att »undertrycka
förnuftet och kväfva sanna forskningen»— — »för att i religionssaker
fästa det vid den punkt, där det var för trehundra år sedan.» Åström
inlät sig därefter på frågan om prästedens förmåga och rätt att
binda den ordinerade fast vid en tro i noga öfverensstämmelse
med kyrkans symboliska böcker. Efter att hafva underkastat
själfva edsförpliktelsen en kritik sökte lian öfvertyga läsaren, att en
persons »naturliga förbindelse »–»att söka sanning och ljus»–
»kan omöjligen upphäfvas genom någon ed». Edén blefve då en
osanning. Konungens påbud kunde ej heller träda i
motsatsförhållande till clen ed, som han förbundit sig till, den nämligen
att icke »tillåta annan princip för den enskildes religiösa
öfvertygelse än den att lämna honom frihet att pröfva allt och att
behålla, hvad som vore godt». Åström betygade, att han icke
förnekade en gudomlig uppenbarelse, men ock att han vore öfvertygad
om att det tillkomme förnuftet att afgöra, hvad som däri vore
att anse som det rätta. Han kunde ej annat än beklaga, att vi
svenskar i religiös uppfattning vore ett halft sæculum efter våra grannar
1 Årg. 1797, 11:0 4, sid. 57 ocli 61.
Kyrkohist. Årsskrift 1916.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
