Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - G. Westling. Om »upplysningstidens» svenska kyrka med särskildt afseende på Linköpings stift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM »UPPLYSNINGSTIDENS * SVENSKA KYRKA i 53
Den af den s. k. Fribyggareorden från 1797 utgifna »Journal
jör allmänna upplysningen och sederna» hyllade en »sentimental
deism i religionen» och främjade i sin mån inom sin läsekrets denna
sin uppfattning. Tidskriftens verksamhetstid varade blott ett par år.1
Journal jör svensk litteratur, som utgafs af Gustaf Abraham
Silverstolpe, gjorde till sin uppgift att göra svenska allmänheten
uppmärksam på i fäderneslandet utkommande litteratur och
upptog därför till anmälan och granskning äfven skrifter af religiöst
innehåll, både svenska orginalarbeten och öfversättningar till vårt
språk. I fråga om skrifter af det förra slaget uttalade tidskriften
sitt beklagande, att de i Linköping 1797 af J. P. Snell utgifna
»Sedolärande berättelser för menige man och lärobarn» stödde den
stora mängdens oförnuftiga sätt att trösta sig af Guds försyn.
Journalen förklarade sig hysa misstroende till författaren, emedan han
gjort sig känd för att gynna »ett alltför passivt och blindt förtroende »
till den.2 Som naturligtvis ärkebiskop Svebilius’ utläggning och
förklaring af Luthers lilla katekes ansågs föråldrad och ej stå i
samklang med den moderna tidskaraktären, höjdes, som vi nämnt,
röster för att få den ersatt med en ny, som bättre stämde öfverens
med den rådande tidsandan. Den berörda katekesutläggningen
hade dock försvarare. En sådan var G. Avellan, som i en skrift
uttalade sina »Tankar om nyttan och nödvändigheten af att ärkebiskop
Svebilii katekes» bibehölles. Denna skrift blef recenserad, och
recensenten ansåg sig till en början böra anmärka, att intet vore
heligt blott därför, att det vore gammalt, och tillade därpå, att han
funnit det vara öfverflödigt att bevisa dess brister, enär »tidens
upplysning gör ett sådant arbete öfverflödigt».3 Från journalens
synpunkt framstod det som ett fullkomligt missgrepp, att
justitiekansleren J. W. Liljestråle 1798 lät utgifva en ny upplaga af
Thomas a Kempis bok om Kristi efterföljelse. Hans tilltag
betecknades såsom alldeles öfverflödigt, emedan »vår tids insikter och
smak begär andra föreställningssätt och med det nu lefvande
släktets bortgång näppeligen någon mera för sin upjnbyggelse läser
densamma».4 Med den själfbelåtenhet och känsla af
öfverlägsenhet, som utmärkte upplysningens beundrare, föll det sig ganska
naturligt, att, när journalen 1799 yttrade sig om en af prosten
1 Ljunggren, auf. st.; III, sid. 395 f.
2 Band I, sid. 319.
3 Band II, sid. 203.
1 Band II, sid. 517.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
