Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - G. Westling. Om »upplysningstidens» svenska kyrka med särskildt afseende på Linköpings stift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om »upplysningstidens *
svenska kyrka
i 53
stöd i fäderneärfd vana, framgår bland annat af ett utlåtande,
som Linköpings domkapitel 1803 på nådig befallning afgaf
beträffande ett förslag att i städerna under den kallare årstiden med
undantag för jul-, nyårs-, tretton- och kyndelsmässodagarna
draga in ottesångsgudstjänsterna och ersätta dessa med
kristendomsförhör med ungdomen för att vinna ett behöfligt ökadt antal
tillfällen att befästa den i sanningen. Konsistorium yttrade: »Det
är icke utan, att tidehvarfvet i otrons djärfva gång och sedernas
synbara försämring synes, alldeles afråda äfven den minsta
inskränkning af de tillfällen, då den förra kan med sanningens bevis och
de senare med dygdens bevekelseskäl förbättras, men folkets
för-bytade lefnadssätt, som förvandlat fädrens härdighet i en veklig
ömtålighet, hvilans uppskjutna stunder längre in på nätterna,
som gör en så tidig gudstjänst obekväm, och en beklaglig
liknöjdhet att söka och begagna sig af uppbyggeisens anbud, måhända
uppkommen af dessas så täta återkomst, hafva gjort dessa
välgörande anstalter, isynnerhet under den kallare årstiden, nästan
fruktlösa, då templen redan af så få besökas, att faran visar sig,
att de snart blifva alldeles obesökta.»
Ehuruväl neologien till en viss grad var en modesak bland
de bildade, var den dock icke allhärskande hvarken bland
prästerskapet eller de bildade lekmännen. Till en början må vi anföra
några exempel därpå från Linköpings stift för att sedan peka på
några betydande personer utanför detta, hvilka ej böjde knä för
förnuftsgudomen.
Som folkets okunnighet och andliga sömnaktighet i viss mån
berodde af de neologiska prästernas sed att halka öfver det centrala
i kristendomen och att liksom nya testamentets skriftlärda och
fariseer sätta religionen i hörsamhet för en serie moralbud af större
eller mindre vikt, blef det en angelägenhet för dem, som hyste en
djupare uppfattning, att söka uppvisa oriktigheten i en dylik
klassificering, så mycket mer som dessa neologer sträfvade att föra så
många som möjligt till det senare slaget. Under signaturen »Måns
eremita» uttalade sig professor M. Frölihg, en af Linköpings
konsistoriums lärdaste män, i bref till sin kollega domprosten Älf den
21 februari 1794 om detta missförstånd. Han medgaf, att »salig
Luthers reformation icke varit så omnibus numeris absoluta, att
icke mycket ännu kunde jämkas, ändras och förbättas i de mindre
hufvudsakliga artiklar»–– »men i tillämpning till vår kristeliga
församlings nuvarande läge och tidernas beskaffenhet, då man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
