Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - G. Westling. Om »upplysningstidens» svenska kyrka med särskildt afseende på Linköpings stift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
268
fr. westling
som han 1819 höll vid Linköpings stifts bibelsällskaps sammankomst.
Han yttrade däri bland annat, att han erkände förnuftets
otillräcklighet att genomskåda Gud, och han tillade: »Gudomliga
religion! Inom dina landamären höjer sig ljusets, vishetens och
dygdens tempel». Han prisade Gud, därför att han utrustat
människan med härliga egenskaper »för att nå den sällhet, hvartill
han danade henne, men han ville, att hon själf skulle göra sig
sällheten värdig». Han anmärkte dock, att hon får räkna sig till godo
Kristi förtjänst, och äfven att »förnuftet har sina gränser». Det
är samma osäkra balanserande på gränslinjen mellan neologi och
ortodoxi, som kunde iakttagas hos många hans ståndsbröder
och äfven hos många lekmän denna tid. I ett ämbetsbref, som
domkapitlet i Linköping 1827 utsände till stiftets prästerskap, lät han
kapitlet bland annat säga: »Närvarande tids lynne har fått en mera
religiös prägel», men han tillade därpå följande varning: »Hafven
icke blindt förtroende till den beprisade gudaktighet och den mera
allmänt yttrade religionskänsla, hvarunder man någon gång
jämfört närvarande tidehvarf med det förflutna som fordom fariseen
med publikanen ». I ett ämbetsbref 1829 förmanade han »den
kristlige läsaren» att åt det »outsläckliga lycksalighetsbegäret» anvisa
dess» osvikeliga mål» och ådagalägga, att en sann gudsfruktan
är det borgerliga samhällets yppersta stöd, och att det enskilda
lifvet hämtar från samma källa alla hjärtats behof af tröst, kraft
och salighet.
Riktande fortfarande uppmärksamheten på det teologiska
åskådningssättet bland prästerskapet, särskildt det inom
Linköpings stift, vilja vi hänvisa till en del uttalanden af några prästmän
därifrån för att gifva en ledtråd för ett omdöme om den religiösa
opinionen bland kyrkans därvarande tjänare, Stiftets domprost
under tiden 1801—1823 var Jon. Dubb, som var bördig från V.
Husby i Östergötland. I de predikningar, som han efterlämnat,
gifver han uttryck åt en rent neologisk ståndpunkt. I en
predikan på fjärde söndagen efter påsk, däri han visserligen betygar,
att, »förnuftet ej är tillräckligt för att skaffa en sann öfvertygelse
om Jesu höghet och hans medlareämbetes saliggörande
beskaffenhet, men däri han ock betonar den skada, man gör kristendomen
genom att bringa förnuftet i vanrykte, förklarar han det vara
människans rätt att vädja till förnuftet för »att icke blindvis utan efter
val och pröfning af grunderna antaga uppenbarelsens läror ».
Förnuftet skall bestämma »tillförlåteliga kännetecken på den lära,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>