Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - G. Westling. Om »upplysningstidens» svenska kyrka med särskildt afseende på Linköpings stift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om »upplysningstidens» svenska kyrka
2 i 3
lärareställning vid universitetet, var hans inflytande på den
praktiska prästbildningen blott beroende af hans verksamhet som
predikant och kristendomslärare i församlingen, men den var nog för
att flerstädes i vårt land sätta en viss prägel på det religiösa lifvet,
märkbar ännu snart hundra år efter hans bortgång ur tiden och
vittnande om den andemakt, som utgick från honom. Att äfven
från många andra predikstolar i landet en ogrumlad kristendom
förkunnades, lider intet tvifvel. Vi fästa här uppmärksamheten
dock endast på ett par, som gjort sig mera bekanta som det
gudomliga ordets budbärare, och som kunna betraktas som förelöpare
till de män, som något längre fram i århundradet gåfvo uppslaget
till de då vidtgående andliga rörelserna i vårt land. En sådan
förelöpare var i Småland komministern i Hälleberga Per Lorenz
Sellergren, som 1814 genom J. Arndts bok »Om den sanna
kristendomen» blef omvänd och sedan som predikant och själasörjare
kom att framkalla en betydande religiös rörelse, hvilken verkade
väckande äfven på prästerskapet i Växjö stift. Per Nyman, som
tillhörde samma stift, verkade ock som ett uppfriskande salt inom
kyrkan under särskildt sina tidigare ämbetsår. Inom
Västergötland och Halland framkallades en andlig rörelse af komministern
i Svenljunga J. O. Hoof, och inom Linköpings stift var Jonas
Janzon, omsider kyrkoherde i Säby, i yngre år en högt värderad
predikant i äkta biblisk anda.
Till sist må yttras ett par ord 0111 de rationalistiska ideernas
inverkan på prästerskapets inom Linköpings stift moralitet mot
slutet af ifrågavarande tidsskede. De förut anförda afskedsorden
af ärkebiskop C. v. Rosenstein vid prästmötet 1820 tyda på, att
sede-lifvet inom därvarande prästerskap lämnade åtskilligt öfrigt att
önska. Prosten Sundevall, den förutnämnda talaren vid
bibelsällskapets sammanträde 1822, betygade, att det sedefördärf, som under
den förra tiden uppammats, ännu kunde spåras bland kyrkans egna
tjänare, och, när Juringius två år därefter höll tal inför sällskapet,
anspelade äfven han på moraliska brister bland ämbetsbröderna.
Tidens moraliska kräftsår, dryckenskapen, frätte äfven på deras
lif. En liten erinran, om hvilka excesser i det afseendet prästerna
kunde tillåta sig, gifver ett privatbref från dåvarande
kyrkoherden i Veta och Viby sannolikt till konsistorienotarien, som då var
en myndig och förmögen man. Brefvet har kommit att blifva
liggande bland konsistoriums akter för 1825. Kyrkoherden
ursäktar sig för att han under det förflutna prästmötet underlåtit att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
