Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteraturöfversikter, anmälningar och granskningar - Augustinus-litteratur. (W. Thimme, Augustins geistige Entwickelung in den ersten Jahren nach seiner »Bekehrung», 386—391. Berlin 1908. — H. Scholz, Glaube und Unglaube in der Weltgeschichte. Leipzig 1911. — E. Troeltsch, Augustin, die christliche Antike und das Mittelalter. München und Berlin 1915.) Anm. af K. B. Westman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
anmälningar och granskningar j>j
endast kunna vara sann genom delhafvande i sanningen. Det finns
också vissa satser i dialektiken (d. v. s. logiken), som äro upphöjda
öfver allt tvifvel, och likaså de matematiska förhållandena, talen.
Sinnesförnimmelsernas område prisger han däremot åt skepsis.
Det är lätt att se, att det är platonska tankar — det klara och
motsägelselösa begreppets realitet — han bygger på. Att en sats är
själfklar, beror på att den svarar mot en evig, oföränderlig verklighet.
Man ser hur i Augustini själ Plato, resp. Plotinus strider mot
Karneades, resp. Cicero och segrar. Har striden sålunda endast
filosofisk betydelse? Nej, äfven religiös; det ligger för visso ett
religiöst behof på botten hos Augustinus och drifver på — hans
san-ningssträfvan är ett med hans gudslängtan. Kristendomen
begagnar sig så att säga af antikens djupast religiösa filosofi för att
öfvervinna dess antireligiösa tänkande.
Hvilken makt akademismen verkligen haft öfver honom, kan
man här se, icke minst på den utväg han finner att alltjämt bevara
sin beundran för dessa tänkare liksom för Cicero: de ha, menar* han-,
dolt sin verkliga mening och fört ett skeptiskt resonnemang!fätratt
bekämpa stoa, hvars materialistiska metafysik — som äfverj’>möt£
honom såsom en ingrediens i manikeismen — han djuptiÄigiäläfrj-4
själfva verket ha de esoteriskt varit platonister. — Hwad stänker
han då om Plato och dennes ställning till kristendomeübfoSfißfåsieri
glimt däraf i en senare skrift (De vera religione, fråiys|M-æ|jxjOj|ii
Han önskar där, att han själf eller någon annan af Pkjfosiämjuialgafa
kunnat få tala med mästaren om Kristus. Tillfäjiët skuàkl;ha†^aü£t
lämpligt, då mästaren föredragit sin lära om deffev^rjggrldarMJ
idévärlden och sinnevärlden. Tänkom oss alttsà^i^tfeyläsjangteniisåà;
skulle ha frågat honom, hvad han skulle jsägajjifallrdelcjuppätfodq
en stor och gudomlig man, som kunde fönmàiifolfcee^iatfi-/toGr’3de6fea;
tankar, som de ju ej kunna fatta. Då skrillaoPlatayut^VvtaEfYélrhä;
svarat, att något sådant skulle ingen människéiiiförmåprsåividaiÄèj)
Guds vishet själf upplyst och benåcteij)h,Qrøtn>Ihvtafoii{jijBanoooki
borde visa en sådan samma ära som Gjudsi’.vishet i (fcapiQntiaT.^ljløgQs);
själf. Nu är det just detta som Imifjiijrtaräiflatr,yßägdu; Alig&stioasp
och kunde de gamla filosoferna bevd^filai’defepsküllerdejnEiejd-äiidiingi
af några få ord och meningar (pauc^)rmu;tati&iMenbfciMqii«t 9enn
tentiis) bli kristna, såsom de flesJbaömmiiÖå iplå1ioniker(tQoks%ibMj
Så nära hvarandra stå för honomiplätiamismen rofikrknis^ëndcinre».1
De beata vita är ett samtabpå3Äugdslliiairfödèl96dag:f(rInoYtG3§6)i[
Endast den vise är -lycklig. ^-I^YeMiäcidà-IvisiigTEtt-ig^disktfßiDejiod
Kyrkohist. Årsskrift 1916. 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
