Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteraturöfversikter, anmälningar och granskningar - Augustinus-litteratur. (W. Thimme, Augustins geistige Entwickelung in den ersten Jahren nach seiner »Bekehrung», 386—391. Berlin 1908. — H. Scholz, Glaube und Unglaube in der Weltgeschichte. Leipzig 1911. — E. Troeltsch, Augustin, die christliche Antike und das Mittelalter. München und Berlin 1915.) Anm. af K. B. Westman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
anmälningar och granskningar
j>j
sedt betyda de Gudsriket och världsriket som rent andliga
po-tenser, det godas och det ondas eller trons och otrons rike. Detta
är den primära betydelsen; det är den som ger Scholz anledning att
kalla De civitate Dei en bok om »Glaube und Unglaube in der
Weltgeschichte», och att för sin egen bok välja just denna titel,
icke utan hänsyn till ett Goethecitat, som talar om »der Kampf
des Glaubens und des Unglaubens» såsom »das grösste Thema
der Weltgeschichte». Empiriskt sedt åter är civitas Dei den
hierarkiskt organiserade kyrkan och civitas terrena staten, speciellt
det romerska riket. På uttalandena i denna riktning har den
medeltida papalistiska kyrkotanken uppbyggts.
Det betydelsefulla i denna Scholz’ konstruktion ligger i
betonandet af den förra, »ideella» sidan af begreppen. Den äldre
tolkningen gick allt för mycket i den andra riktningen och var benägen
att väsentligen fatta De civitate Dei som en bok om kyrka och stat.
Scholz har emellertid här haft en betydande föregångare, den
framstående kyrkohistorikern H. Reuter, hvars»Augustinische Studien»
(1887) i flera afseenden äro grundläggande för den nyare
Augustinus-forskningen. Hos Reuter finns särskildt en skarpsinnig exeges
af hufvudstället för civitas Dei’s identifiering med kyrkan, kap. 6—9
i 20. boken, ett af de mest berömda och åberopade ställena i De
civitate Dei. Det är det ställe, där Augustinus vid utläggningen
af Apok. 20,1—6 afvisar kiliasmen och hänför den första
uppståndelsen, djäfvulens bindande och det tusenåriga riket till kyrkans
nuvarande lif: uppståndelsen är frälsningen från synden,
djäfvulen är nu bunden, så att kan ej kan skada de utkorade, och de tusen
åren — ej att taga bokstafligt — betyda kyrkans nutid alltifrån dess
grundande, hvarunder de heliga regera med Kristus. Reuter visar
nu, att allt detta är vida mer platonskt-spiritualistiskt än
hierarkiskt tänkt: regerandet är att fatta andligen, och Augustini
motvilja mot den krassa kiliasmen kommer af samma spiritualistiska
motiv som hos de gamla alexandrinerna. Öfverhufvud har hela
tankegången mera tycke af en exegetisk teori för tillfälligt behof
än af någon länk af fundamental betydelse i Augustini åskådning.
Scholz ansluter sig här i det väsentliga till Reuter och presterar
yttermera en detaljerad bevisning för, att Augustinus lånat nämnda
exegetiska teori från sin landsman, reformdonatisten Ticonius. (Att
Augustinus i sin utläggning af Apok. är beroende af Ticonius,
påpekar redan Bousset 1896 i sin kommentar till denna bok i
Meyers kommentarverk, s. 65, hvilket Scholz, så vitt jag kan se,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
