Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteraturöfversikter, anmälningar och granskningar - Augustinus-litteratur. (W. Thimme, Augustins geistige Entwickelung in den ersten Jahren nach seiner »Bekehrung», 386—391. Berlin 1908. — H. Scholz, Glaube und Unglaube in der Weltgeschichte. Leipzig 1911. — E. Troeltsch, Augustin, die christliche Antike und das Mittelalter. München und Berlin 1915.) Anm. af K. B. Westman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
anmälningar och granskningar
j>j
och goda seder. Här tecknas alltså ett kristet kejsarideal. — Men
det allra sista ordet är icke heller detta: man hade ju kristna
kejsare och dock hade förhållandena så föga ändrat sig — det sista
ordet är den kristnes främlingskap i världen och längtan, efter
civitas Dei’s himmelska fulländning.
Troeltsch’s stora tes, att Augustinus hör till den kristna
antiken och icke till medeltiden — af G. Grötzmacher (i Theologie
der Gegenwart 1916, s. 122) jämförd med hans försök att hänföra
Luther till medeltiden i st. f. till nyare tiden —grundar sig just på
hans uppfattning af Augustini sociala etik. Hvarken det medeltida
»sacerdotium» — den rättsligt-hierarkiskt organiserade påfliga
universalkyrkan —ej heller det medeltida »imperium» —- den
kristliga universalstaten med gudomlig gloria —, ej heller den
kyrkligt-statliga kristna enhetskulturen existera ännu på Augustini
tid. Och han ger enligt Troeltsch icke heller programmet till allt
detta i sin bok; den är orienterad efter hela andra och
fullkomligt antika frågeställningar. Utvecklingen rör sig i det följande
ingalunda i rät linje från hans ståndpunkt: de barbariska
århundradena omstörta ju antiken och medföra gestaltningar af en
struktur, som ligger alldeles utanför Augustini horisont.
Grützmachers jämförelse är så till vida träffande, som Troeltsch
här liksom i sin mycket omdiskuterade Lutheruppfattning
uppenbarligen är starkt influerad af kulturhistoriska synpunkter. F. ö.
har nog Troeltsch denna gång träffat riktigare än rörande Luther.
Där måste han ju dock medge, att Luthers religiösa ståndpunkt
var principiellt ny, och där med var hans tes egentligen ur
kyrkohistorisk synpunkt fallen — ty hvar skulle kyrkohistorien sätta
periodgräns, om icke vid religiösa nyskapelser? Här är det däremot
icke så: det måste fullt ut erkännas, att Augustini religiösa
ståndpunkt lika väl som hans etik och hans kulturella ställning hänvisar
honom helt till den kristna antiken med dess säregna förhållanden
och problemställningar. -— Ett märkligt bevis därpå bland många
kan anföras ur De civ. Dei’s 10. bok. I en diskussion med
Porphy-rius, Plotini lärjunge, kristendomsbekämparen, nämner
Augustinus (X, 23) utan märkbar förvåning, att hans antagonist från sin
filosofiska ståndpunkt kommit till en i det väsentliga riktig
uppfattning af treenigheten. Han anger nämligen enligt Augustini referat
såsom urprinciper (principia) Deus Pater och Deus Filius, hvilken
han kallar »paternus intellectus» eller »paterna mens» (rcatpiihc,
voD?), och talar ock om den som står emellan dem (horum medius),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
