Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteraturöfversikter, anmälningar och granskningar - Augustinus-litteratur. (W. Thimme, Augustins geistige Entwickelung in den ersten Jahren nach seiner »Bekehrung», 386—391. Berlin 1908. — H. Scholz, Glaube und Unglaube in der Weltgeschichte. Leipzig 1911. — E. Troeltsch, Augustin, die christliche Antike und das Mittelalter. München und Berlin 1915.) Anm. af K. B. Westman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44
litter aturö’fversikter
hvilket stämmer med den Helige Ande. Han uttrycker sig
visserligen härutinnan som filosof mera fritt; vi — säger Augustinus —
hålla oss i dessa ting till en bestämd formel (ad certam regulam);
med det är i alla fall hans mening att säga, att Porphyrius dock
väsentligen träffat det riktiga. Visar icke detta bättre än långa
utläggningar, hur genomdränkt Augustini tankevärld är af den
senantika idealismen? Nyplatonikernas nusbegrepp hvilar på den
tankenödvändigheten, att en förmedlande länk måste finnas mellan
den öfvervärldsliga gudomen och den skapade världen. Den kristna
spekulationen står under samma tankenödvändighet, ger åt Kristus
denna ställning och benämner honom ofta i öfverensstämmelse
därmed Guds sapientia e. d. Om nu platonikern också talar om
ett mellanväsen mellan Gud och nus — hvilket är den ställning
som den västerländska trinitetsspekulationen anvisar åt Anden —,
så kan alltså en den kristna antikens tänkare medge, att filosofen
egentligen har treenighetsläran. Skillnaden mellan dem båda
ligger inte på den punkten; hvar den ligger, säger Augustinus med
ali önskvärd tydlighet strax efteråt (X, 24): den ligger naturligen
däruti, att filosofen icke vill erkänna, att nus-logos-sapientia blifvit
människa i Kristus — i inkarnationens mysterium alltså. Går man
nu till den medeltida tankevärlden, så finner man där just den
spekulativa treenighetsläran prisas såsom kristendomens allra högsta
öfverförnuftiga hemlighet; då är den antika utomkristna filosofien
död; man har inte längre den att mäta sig med — och i viss mån
känna sig befryndad med.
Kommer man till slutomdömet beträffande Augustini
ställning till medeltiden, så får man väl emellertid säga som
Grütz-macher, att Troeltsch icke riktigt har fått fram hela sanningen.
Vi veta, hur saken ligger på dogmhistoriens område: Augustini
tankar ha utöfvat den starkaste inverkan på medeltiden, men
förkortade och förgrofvade och ingalunda alltid i de sammanhang
han själf gifvit dem. Så är det förvisso också med de tankegrupper,
som föreligga i De civ. Dei. Påfvar ha i en barbarisk tidsålder, då
den antika bildningsvärlden sjunkit i grus och man utnyttjade
de stycken af den, man ägde i behåll, efter sin egen tids enklare
behof, flyttat Augustini Gudsrikesbegrepp ned på det krasst hierarkiska
planet, ansedt sig därvid äga stöd i hans Apokatypsutläggning utan
att det minsta fråga efter dennas plats i hans åskådning och så
skapat en viss tradition för tolkningen af De civ. Dei och gjort
det beundrade verket till ett argument för sina syften vid uppbyg-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
