Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjalmar Holmquist. Den 31 oktober 1517. Föredrag till fyrahundraårsminnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN 3 I OKTOBER I 5 I 7
XIX
blef synoden för påfven en anledning att föranstalta om ett
pompöst kyrkomöte under påflig ledning. Och detta det femte
lateran-konciliet bekräftade på nytt den påfliga maktens oinskränkta
fullhet genom ett aktstycke med de mycket sägande inledningsorden:
Pastor æternus. Det var ej heller något tvifvel om, att vågdalen
i det påfliga och kyrkliga förfallet låg bakom, och att vägen begynt
gå uppåt. Mot slutet af konciliet hotade visserligen öppen fejd
mellan biskoparna och tiggarordnarna, som sönderbröto den
kyrkliga organisationen. Men äfven den mest energiska af ordnarna,
dominikanerna, som leddes af sin lärde och redbare general
Tom-maso de Vio (Cajetanus), betonade eftertryckligare än någonsin
underdånigheten under den helige fadern. Påfvedömets största
tider manades fram, när Leo X vid Vatikankonciliets sista
sammanträde —• några månader fore tesernas spikande — lät påbjuda
vapenstillestånd mellan västerlandets stormakter och förkunnade ett
nytt allmänt korståg mot de otrogna (huru lika, och olika, är ej
påfvedömets ställning i dessa dagar). Samtidigt, tesernas år,
krossade påfvedömet med hänsynslös hårdhet kardinalkollegiets sista
stora försök att häfda sin ställning vid påfvens sida som ett
medbestämmande regeringskollegium; två kardinaler måste för detta
försök lägga sina hufvuden under bödelsyxan. Skulle den påfve,
som kunde så behandla mäktiga kyrkofurstar, tveka eller sakna
makt att krossa en subprior i ett fattigt kloster, om denne trädde i
vägen för påfvedömets intressen? I verkligheten är det ett af
världshistoriens underbaraste fakta, att icke kyrkan lyckades »korsfästa
och bränna» Luther redan vid hans första motstånd, utan att han
kunde i lydnad för sanningen fortsätta sin väg ända till den fulla
segern.
Här möter oss det irrationella i historien. Om tiden är
mogen eller ej beror till sist icke enbart eller helt på
tidsförhållandena utan därpå, om en personlighet kommer, hvilken äger storhet
nog att omgestalta de i hvarje tid gifna förarbetena och inspirera
människokrafterna, så att af det gamla varder nytt. Och den
personlighetens makt är historiens högsta faktor och djupaste
hemlighet. De kristna kalla den en Guds gåfva. Det är detta, som
möter i Luthers teser den 31 oktober 1517. Så kunde de utföra
sitt verk.
Ännu starkare framträder intrycket af det irrationella i tesernas
historiska gärning, när vi gå deras innehåll närmre in på lifvet. Ty
då bekräftas hvad som ofvan sades om den andra felsynen i det trå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
