Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ernst Hj. J. Lundström. Ett märkligt Lutherbref i Stockholms Riksarkiv. Med plansch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ETT MÄRKLIGT LUTHERBREF I STOCKHOLMS RIKSARKIV XLI
trohetsplikt, hvilken jag känner mig vara skyldig Eder,
vördnadsvärdaste Fader i Kristus. Må därför Eders Höghet således värdigas
kasta ett öga på ett stoft och uppmärksamma min bön för Eder
och den biskopliga mildhetens skull. Under Edert högst berömda
namn bäras ikring till uppbyggande af S:t Petri[kyrkan] påfliga
aflatsbref, angående hvilka jag icke så mycket klagar öfver
predikanternas höga rop, hvilka jag icke hört, som jag sörjer öfver
folkets genom dessa erhållna falska uppfattningar, som de allmänt
sprida öfverallt. De arma själarna tro nämligen, att de, om
de köpt aflatsbrefven, äro vissa om sin salighet, likaledes att
själarna strax flyga upp ur skärselden, så fort de kastat afgiften
i kistan. Slutligen skall denna nåd vara så rik, att ingen synd
finnes så stor, att den icke kunde tillgifvas, till och med om
man (såsom de säga) skulle antaga det orimliga, att någon hade
skändat Guds moder. Likaledes skall en människa genom
dessa aflatsbref vara fri från allt straff och all skuld. O, gode Gud!
Sålunda blifva de åt Eder vård anförtrodda själarna, dyre fader,
undervisade till döds. Och det sker äfvenledes, att den svåraste
räkenskap, som Ni måste aflägga för dessa alla, växer: därför har
jag icke längre kunnat tiga. Ty människan kan icke genom någon
Biskops gåfva blifva säker om saligheten, då hon icke ens genom
Guds ingjutna nåd kan vara säker. Utan Aposteln befaller oss att
alltid arbeta med fruktan och bäfvan på vår frälsning. Äfven den
rättfärdige blifver med nöd frälst. Slutligen är den väg, som för
till lifvet, så smal, att Herren genom profeterna Amos och
Zacharias kallar dem, som blifva frälsta, bränder ryckta ur elden. Och
öfverallt betonar Herren frälsningens svårighet. Huru kunna de
alltså genom sådana falska aflatsfabler och löften göra folket säkert och
utan fruktan? Då aflaten alls intet godt medför åt själarna till
frälsning eller helgelse, utan endast borttager det yttre straff, som
af kyrkan fordom brukade påläggas. Slutligen äro verk af
gudsfruktan och kärlek oändligt mycket bättre än aflat, och likväl
predika de icke dessa med lika stor ståt och ifver, utan fastmera tiga
de om dem för att i stället predika om aflat, då likväl detta är
alla Biskopars förnämsta och enda plikt, att folket må lära sig
evangelium och Kristi kärlek. Aldrig någonsin har Kristus befallt
att predika aflat, men Evangelium har han uttryckligen befallt att
predika. Hvilken skräck, hvilken fara har icke en Biskop att vänta,
om han förtiger Evangelium, men tillåter aflatsbullret bland sitt
folk och mer bekymrar sig därom än om Evangelium? Skall icke
Kristus säga till sådana: I silen myggor och sväljen kameler?
Härtill kommer, Högvördigste Fader i Herren, att i den
instruktion, som gifvits kommissarierna i Eder faderliga namn, säges
(säkerligen, Högvördigste Fader, utan Edert vetskap och vilja), att
en af de förnämsta nådegåfvor är denna ovärderliga Guds skänk,
genom hvilken människan försonas med Gud, och alla skärseldens
straff utplånas, likaledes att ånger icke är nödvändig för dem, som
friköpa själar eller köpa biktbref. Men hvad skall jag göra? hög-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
