Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Emil Liedgren. Wallins läroår som psalmdiktare 1806—12 (forts. och slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
wallins läroår som psalmdiktare
7
barhet, hans ceremoniösa väsen, hindrade honom förmodligen från
att komma i närmare förtrolig beröring med sina sockenbor, om
han än kunde celebrera deras kalaser och familjehögtidligheter med
sin närvaro och vinna deras tillgifvenhet genom sina vackra
predikningar, sin välgörenhet och sin utmärkta skötsel af socknens
ekonomi.1 Det måste dock, när det gällde allmogen, vara en brist,
att han — för att tala med Rydqvist2 — saknade »naturens, hjärtats
vältalighet». Hvad det landtliga kristliga allvaret beträffar, var
det väl ej så synnerligen utprägladt i en församling så nära
hufvudstaden, och det må vara tillåtet att undra, om Wallin j ust hade mer
att lära af sina församlingsbor i Solna än af grefvinnan Cronstedt
på Karlberg.3
En annan orsak till hans efter 1809—1810 mera framträdande
allvar har man velat finna i hans brytning med en ung flicka, Sophie
Runnewall, med hvilken han någon tid varit hemligt förlofvad, och
hans kort därefter hastigt och obetänksamt ingångna äktenskap
•med Marie Dimander (12 augusti 1810). Om också dessa händelser
bidragit att fördystra hans sinne under Solnatiden, får deras
betydelse för Wallins utveckling ej heller öfverskattas.4 Skedde
brytningen med den första fästmön i vredesmod, och ingicks det nya
giftermålet närmast i syfte att »hämnas» på den koketta och alltför
kallsinniga Sophie, såsom Nathanael Wallin och Fryxell berätta,
är det väl knappast troligt, att Wallin grämt sig så djupt öfver den
uppslagna förlofningen under de första åren af sitt äktenskap, då
han ej heller, enligt Wallmark, visade några tecken till missnöje
med sitt giftermål.5 Själfva faktum, att han nu var gift, kunde väl,
oafsedt med hvem det var, någon gång inge en så orolig och
trånsjuk natur som Wallins en dof känsla af vemod: »Jag har redan
min lycka till stugan fört Och har ej mer att förbida».
’ Vid inventeringen efter Wallins afflyttning från Solna 11 juni 1813
inhämtades af hufvudboken, att »under de% 3:ne år Herr D:r Wallin innehaft
Pastoratet, Cassorne vunnit en ansenlig förökning» (U. D. A. sign. E v: 119: 3)-
2 S. A. Hollander, Minne af J. O. Wallin, sid. 71.
5 Att Wallin skulle haft en särskildt ytlig uppfattning af sitt kall under
karlbergstiden bestyrkes åtminstone ej af Robert von Kræmer, hvars goda
intryck af W:s lärarverksamhet förut omtalats.
1 I Samlaren XXXV (1914) sid. 1 ff. har jag gifvit en framställning af
de viktigaste fakta från brytningen med Sophie Runnewall under rubriken:
Till belysning af krisen i J. O. Wallins lif. Till denna framställning och där
citerad litteratur får jag här hänvisa.
s C. P. Hagberg skrifver 14 nov. 1811 till Wallmark: »Helsa tusenfaldigt
Wallin. Hans lycka gläder mig.» (Frunck, Bref rör. nya skolan, sid. 380.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
