Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Emil Liedgren. Wallins läroår som psalmdiktare 1806—12 (forts. och slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WALLINS LÄROÅR SOM PSALMDIKTARE
’ 3
än Nath. Wallins hypotes om sin store namnes inre historia.1 Han
har tydligen hört till den ingalunda ovanliga människotyp, som
till allt stort och mäktigt vill se små och obetydliga orsaker. »Ex
scintilla incendium», det är uttydt: »Oü est la femme?»
Att så vilja förklara ett lifsverk som Wallins kan icke riktigt
lyckas. Det är att misskänna både mannens och verkets egenart.
En man med Johan Olof Wallins temperament skulle förmodligen
inte blifvit ’lycklig’ vare sig med Sophie eller Marie, Laura eller
Selly: den husliga sällhet, som han och hela samtiden besjöng, var
nog en ganska ringa ting för honom, fast han gått och inbillat sig,
att lyckan därmed skulle vara vunnen. Och det var ej först
förlusten af denna drömda lycka, som gaf honom den drifkraft han
behöfde för sitt verk. Han hörde från sin tidiga ungdom till dem,
som vilja uträtta många och stora ting, och när han 1806 grep sig
an med psalmboksarbetet, hade han förmodligen redan den idé
klar, som han 1809 utvecklade i Journalen: en enda man till hela
arbetet och den mannen skulle vara han själf. »Ära söker jag, blott
ära Och för öfrigt ingenting» — det är väl hans i hemlighet
härskande passion. För denna passion bleknar snart den erotiska
lyckan. För enskilda ädla kvinnor, sin mor, grefvinnan Cronstedt,
Malla Silfverstolpe, Fredrika Bremer, hyste han väl vördnad och
kärlek, men ’kvinnan’ hade han knappast någon större aktning för.
Därpå tyder bl. a. den ton af kurtis och galanteri, som härskar i
hans erotiska poesi.
1 Nath. Wallin menar, att orosdraget i Wallins väsen icke låg i hans
natur utan »föddes af omständigheterna» (KA 1909, sid. 120 f.). Och dessa
omständigheter skulle varit: brytningen (1806), Sophies sjukdom och död
(1808) och Wallins grämelse vid insikten om att han vållat den älskades död.
(Först då har nämligen Wallin enligt Nath. W:s berättelse »uppvaknat» och
insett hvad han förlorat.) Hans enda tröst skulle då ha blifvit sången, men
det var ej längre idyller och erotiska poem, han diktade, utan sången öfver
Gustaf III och psalmerna. Att åren 1808—1809 rätt väl låta begagna sig som
märkesår i Wallins utveckling har i det föregående antydts, och vore nu blott
Nath. Wallins kronologiska uppgifter riktiga, kunde hans hypotes lia skäl för
sig, men då det nu är uppvisadt, att brytningen ej inträffat förrän 1809 eller
troligare 1810 och att Sophie afled först 1817, medan sången öfver Gustaf
III är af 1808 och psalmerna börja utges redan 1807, tyckes Nath. Wallins
konstruktion ha blifvit så grundligt vederlagd som det gärna är möjligt. Och
då ingen annan auktoritet finns för denna konstruktion, [Fryxell stöder sig ju
på Nath. Wallins version af förlofningshistorien såsom den mest pålitliga(l)
af dem lian hört], borde den nu vara mogen för afskrifning ur vår
litteraturhistoria.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
