Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Emil Liedgren. Wallins läroår som psalmdiktare 1806—12 (forts. och slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54 E. LIEDGREN
I slutet af recensionen öfver Uppfostraren (Polyfem II, n:r 49)
heter det:
»Man tycker sig wid studerandet af detta poem, och då man
jemför det med flera andra af samma Förf. tydligen märka, att
Förf. med möda håller sig qwar i den låga rymd som han för sig
utwalt, och att han har hemma i wida högre regioner. Wi kunna
icke förklara, huru den som skapat Dityramben öfwer den 24:de
Januari 1808, kan nog misskänna sin kallelse, för att spänna sitt
snille i fjättrar, som blifwit smidda af fåkunnigheten och bestämda
endast för mekaniska hufwuden eller halfsnillen. Skulle det wara
möjligt att Hr. W. haft ett nog falskt begrepp om äran, för att
uppoffra den säkra utsigten af ett odödligt namn, för den
förgängliga och enformiga förnöjelsen af en kortsynt samtids smickrande
bifall och en jollrande folkhops tomma lofsägelser?»
Man skulle taga mycket miste, om man menade, att allt detta
ej gått Wallin till sinnes och ej haft någon inverkan på hans
utveckling. Alltifrån sin första debut som vuxen hade han visat en
böjelse att lära af olika mästare, äfven af sådana, som Leopold icke
rätt godkände. Oxenstierna, Lidner och Franzén voro ej Wallins
minst älskade förebilder, och hos dem liksom hos Kellgren i dennes
sista fas fann han drag af en mera färgrik och musikalisk poesi än
den traditionellt klassiska. Genom sina studier i Uppsala hade han
ju ock inhämtat en viss skepsis gentemot »reglerna» och den
allmänt fastställda smaken. Men under Leopolds uppsikt hade han
gång på gång åter nödgats påtaga det gamla oket. De anfäktelser
af en friare uppfattning, han röjde, hade nu fosforist erna särskildt
roligt åt, och i den tungusiska tragikomedien Rimmarbandet
framställes (liksom förut i Hammarskölds och Livijns brefväxling)
Struthio benägen att affalla, att desertera och öfverge Polyhistrios
här. Men han tecknas där också i en tidigare situation: på
Boi-leaus L’art poëtique i Polyhistrios åsyn svärjande med Markall
»ett evigt hat mot allt tyskeri, ali själfständighet, ali kraft, ali
romantik». Den blandning af förföljelse och erkännande, hvarmed
Wallin trakterades, var nog svårare att likgiltigt fördraga, än blotta
förföljelsen, åtminstone för en i ali sin yttre manhaftighet dock
på sig själf ofta så osäker natur som Wallins.
Kommo så härtill de oförnekligt goda bidrag af allvarlig art,
tidningen innehöll, hvilka hvarje ärlig läsare måste erkänna göra
skäl för Polyfems anspråk att väcka nationalandan och återföra
den till sin värdighet och själfständighet samt återställa religionens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
