Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Emil Liedgren. Wallins läroår som psalmdiktare 1806—12 (forts. och slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WALLINS LÄROÅR SOM PSALMDIKTARE ’ 3
stiftades bland herrnhutiska vänner i Stockholm på Patersons
initiativ Evangeliska Sällskapet med syfte att vara en samlingspunkt
för »evangeliska kristna» och arbeta för andlig väckelse, till en
början isynnerhet genom traktatspridning. Sällskapets första
medlemmar tillhörde till stor del de högsta samhällslagren, hofvet och
aristokratien, och eleganta damer föreläste de första små
skrifterna för sina följeslagare i de offentliga promenaderna. Det blef
andra former af sällskapslif, än dem Claes Julius Ekeblad förtäljer
om i sina dagböcker från det gustavianska Stockholm. Särskildt
sökte man vara de många till tjänst, som nedbrutits genom krigets
lidanden. Man kunde ock efter fredsslutet meddela, att »under
nyss förflutna högst bedröfliga tid många olyckliga och nödlidande
af traktaterna hämtat tröst och uppbyggelse». Snart upptogs
också bibelspridning på sällskapets program, tack vare understöd
från British and Foreign Bible Society. Härvid blef det den gamla
svenska öfversättningen, som användes, trots väntan på att snart
en ny kyrkobibel skulle vara färdig.1
Den kristendomstyp, som härskade bland Evangeliska
Sällskapets medlemmar och i de kretsar, där dess arbete företrädesvis
vann framgång, var nära besläktad med den herrnhutiska. Sällskapets
nitiske, själfuppoffrande sekreterare, dåvarande
bataljonspredikanten och komministern i Skeppsholms församling magister
Johan Wætterdahl (1770—1847), tycks tidigt ha omfattat denna
starkt kristocentriska fromhetsart.3 Kanske var den ett arf från
hans hembygd, i Linköpingstrakten. Han stod i en
utomordentligt vidsträckt korrespondens med evangeliskt troende, både i
in-och utlandet och spejade, såsom fordomdags profeten från sitt
vaktskjul, ut öfver det svenska Sion och hela den kristna världen,
aktsam på tidens tecken. Dristig och tilltagsen, när det gällde
hans lifsintresse, sökte han än personligen, än skriftligen verka för
en kristlig pånyttfödelse i vårt land och förband sig äfven med den
nyromantiska rörelsen.
Egendomligt är nu ock att observera, hur denna rörelse allt-
1 Ett intressant uttalande i bibelfrågan af kyrkoherden J. P. Häggman
visar, hur väl det gamla bibelordets bibehållande kunde motiveras. Rodhe
a. a., K. A. 1908, sid. 22 f.
2 Hans afskedspredikan (1806) i Myckleby (på Orust) hade till ämne:
»Jesus, den store syndarevännen, hvars hjärta brinner af förbarmande, ehvad
vi komme eller icke komme till Honom». Skarstedt, Göteborgs Stifts
Herdaminne sid. 616. Se f. ö. P. Wieselgrens minnesteckning öfver Wætterdahl i
Biogr. Lex. XXII, sid. 14 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
