Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Emil Liedgren. Wallins läroår som psalmdiktare 1806—12 (forts. och slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WALLINS LÄROÅR SOM PSALMDIKTARE
’ 3
allvetenhet, barmhertighet, kan man näppeligen finna annorstädes
än i Psaltaren. . .» Dock behöfva de gammaltestamentliga,
psalmerna för att bli användbara som kristna församlingssånger
»stundom accomoderas, förkortas, retrancheras i afseende på några
judiska och mindre humana idéer o. s. v. »*
Ej heller har Wallin ännu gillat arkaiserande uttryck i nya
psalmer. Ännu anser han, såsom både Betänkandet 1812 och den
samma år utsända Berättelsen om den Nya Swenska Psalmbokens
utarbetning visa, att en ny psalm måste vara »correct», fri från
en-jamberingar, inversioner och dylikt», ännu vill han tydligen, att
psalmboken skall bli en code degoüt liksom 1809. Att man icke desto
mindre kan sätta en gräns i Wallins utveckling vid denna tid beror
på att nu 1811—1812 nya psalmister framträdt med ett annat
språkideal än »korrektheten», och detta nya ideal, först förverkligadt
af Hedborn och Geijer, upptages rätt snart äfven af Wallin.
Jämte den romantisk-evangeliska principen om bevarandet af
det gamla svenska bibelspråket i gudstj änstlif och psalm, en princip,
som omsider segrade äfven när det gällde nydiktade psalmer, hade
Evangeliska Sällskapet och nyromantikerna också, som vi sett,
sökt verka för ett bättre kristligt innehåll i de nya psalmerna.
Och deras inlägg i psalmboksfrågan för detta syfte sätta äfven
märke i Wallins utveckling.
Bägge dessa riktningar ville åstadkomma en andlig nationell
renässans genom återgång till gammal kristlig religiositet med
samling kring det för denna fromhet centrala: försoningen och Kristi
person. De voro öfvertygade om att en religiositet därförutan eller
med endast föga intresse därför icke kunde äga den intensiva kraft
att lyfta, förnya och förvandla det samtida släktet, som så väl
behöfdes. Därför uppträdde äfven Wætterdahl och Polyfem mot
sådana nya psalmer, »som icke med skäl kunna kallas
Christliga», och uppställde som det första och oeftergifligaste kännetecken
på en psalm, att den skulle vara »Christlig», d. v. s.
kristocen-trisk, som vi nu skulle säga.
Hvad denna egenskap innebär kan man i olika skiftningar
studera hos sådana religiösa personligheter som Paulus, Augustinus,
Bernhard af Clairvaux, Luther, Pascal, Zinzendorf, Kierkegaard,
Carl Olof Rosenius. Utmärkande för dem alla och deras mer eller
1 Betänkandet den 10 maj 1812. Hildebrand, a. a, sid. 167.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
