Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Emil Liedgren. Wallins läroår som psalmdiktare 1806—12 (forts. och slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WALLINS LÄROÅR SOM PSALMDIKTARE
’ 3
han nya förslag, bl. a. »Tungans rätta bruk, tidens rätta bruk, det
timliga godas eller verldens rätta bruk», ämnen, hvilka han sedan
som bekant själf har handlagt. Den 22 i samma månad nämner
han »Husbönders och Matmödrars pligter». Förklarande tillägger
han: »Psalmboken bör, i min tanke, vara allas Vademecum», alltså
samma grundtanke som i Reflexionerna i Journalen 1809.
Och liksom Wallin bibehöll grunddragen af sitt tidigaste
psalmboksprogram, bibehöll han äfven sin sympati för goda psalmer från
den naturliga teologiens område, t. ex. Ödmanns.1 Han vaktade
sig för den exklusivitet, hvaråt de evangelikala och nyromantikerna
i sitt ensidiga häfdande af andra trosartikeln skattade. Typiska
äro i detta hänseende ett par ställen i hans sändebref Till
Religionens och Witterhetens Wänner 1812. Å ena sidan likställas där
»Christendomens sanningar, löften och föreskrifter» med »allt, som
förädlar, tröstar, lugnar och upplyfter menniskan»; å andra sidan
heter det: »En Psalm får sin rätta karakter endast af
Christen-domens Anda, som, utgången af tron på en Himmelsk Fader och
en Gudomlig Försonare, gjuter frid i den ångerfulles bröst, kraft i
den svages, ljus och kärlek och evinnerligt lif i den frommes helgade
själ och som allena lyfter menniskan till den åsigt, hvilken en till
fullkomning och salighet oändligt fortgående, odödlig varelse bör
äga af tiden, verlden, döden och det eviga». Denna »åsigt» hade
Wallin säkerligen redan 1806, då han begynte sin psalmdiktning,
eljes skulle han ej då ha bemödat sig att så pietetsfullt återge själfva
det religiösa innehållet — syndmedvetandet och
försonings-behofvet —– i de gamla psalmer, han då omarbetade till en efter
hans och tidens allmänna uppfattning mera verkningsfull poetisk
form. Det är ej antagligt, att han räknat sina egna första
psalmförsök till den kategori af ovärdig andaktspoesi, hvarom han talar
i samma nyss citerade inbjudning till medarbetarskap för
psalmboksreformen: »Utan sinne för denna Andes ingifvelser; utan
känsla för Religionens grundsanningar . . . må ingen röra den heliga
lyran. . .» Bästa beviset därpå är ju, som förut framhållits, att
han upptog de bägge originalförsöken från 1807 i 1819 års psalmbok.
Man får alltså ej säga, att Wallin först genom Hedborn och andra
fick syn på hvad kristen psalmdiktning innebar, men väl att han ge-
1 Vid invigningen af Nya Psalmboken i Västerås domkyrka
advents-söndagen 1820 sjöngs under predikan N. Ps. 2 »Herre, evigt stor i ära»
just såsom »en ny sång» i anslutning till det från Ps. 96 hämtade exordiet:
»Sjunger Herranom en ny sång» (Rel. tal I, sid. 329).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
