Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - A. Gierow. Bidrag till det svenska militärkyrkoväsendets historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i 8 2
A. GIEROW
I Gustaf Adolfs trontal vid riksdagen i Örebro 1617 betecknar
ban — liksom kyrkoordningarna, särskildt den af 1571, samt med
talrika föredömen i reformationstidens kateketiska och homiletiska
litteratur •— rent ut katolicismen som afgudadyrkan, och samma
tankegång igenfinnes i den vid samma tillfälle antagna s. k. Örebro
religionsstadga, ett protestantiskt sidostycke till de katolska
ländernas kättarelagar. Det var i full samklang härmed, som denna
religionsstadga stipulerar, att, om någon faller ifrån vår rätta,
kristliga tro och evangeliets lära, som nu genom Guds nåd lyser i vårt
kära fädernesland, till den papistiska läran, han skall aldrig hafva
hvarken boning eller hemvist, ej heller njuta något arf, rätt eller
rättighet inom Sveriges gränser, utan aktas och hållas uti allt arf
och annan rättighet lika vid en död och vara biltog öfver allt
Sverige. Alla katoliker skulle rymma riket inom tre månader vid straff
till lif och egendom. Den svenske katolik, som därefter anträffades,
skulle straffas »såsom våra påbuds föraktare och som en förrädare,
den där hafver något emot närvarande regemente i sinnet».1 Och
ständerna togo ingen anstöt af dessa rigorösa bestämmelser.
Tvärtom: borgareståndet önskade likställa »de kalviner» med jesuiter
och papister; prästerna fordrade straff jämväl för öfvergång till
kalvinismen. Längst gick adeln i sitt ortodoxa nit och önskade,
straffbestämmelserna utsträckta till alla »af villfarande lärdom».
Af intresse är den undantagsbestämmelse i detta hänseende, som
inrymmes åt krigsmän, hvilka såväl som köpmän borde tolereras,
äfven om de hyllade katolsk konfession.
Mot denna religiösa ofördragsamhet gentemot andra kristna
kyrkosamfund, hvilken var tidens i vida högre grad än Gustaf
Adolfs, sticker bjärt af hans tolerans mot både grekisk-katolska och
reformerta trosbekännare, i ali synnerhet under hans senare
lefnadsår.2 "Vyerna vidgas inför de världshistoriska problemen, om än allt-
1 Martin Weibull: Gustaf II Adolf (I Sveriges historia från äldsta
tid till våra dagar IV), sid. 105. — Jfr härmed påbudet 0111 den nya
Alle-giance-eden 1605 1 England. Se Hjalmar Holmquist: Engelsk
högkyrka, lågkyrka, frikyrka, Uppsala 1916, sidd. 86 f.
2 Ed. Jacobs framhåller i sin afhandling Die Wiederherstellung des
evangelischen Kirchenwesens im Erzstift Magdeburg und im Hochstift
Halberstadt durch König Gustav Adolf von Schweden im Jahre 1632 (Zeitschrift
des Herz-Vereins für Geschichte und Altertumskunde 1899), sid. 138, det
orättfärdiga i en Schräders, i Ascherleben während des 30-jährigen Krieges, 1852,
sid. 84, uttalade påstående: »Er war bigott, im höchsten Grade unduldsam,
nahm bereits in der evangelischen Kirche die Stelle des Papstes ein». Jacobs
bemöter denna beskyllning bl. a. med hänvisning till Gustaf Adolfs tillväga-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
