Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - A. Gierow. Bidrag till det svenska militärkyrkoväsendets historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKA MII.ITÄKKYRKOV ÄSENDETS HISTORIA
,63
jämt den romerska katolicismen står fram såsom hufvudfienden
till hans sträfvanden och ideal.
I GA i hafva från lägret bannlysts »belätes til bediare». AO
har i sin specifikation af afguderi ursprungligen velat dekretera,
att »/ synderheett skall Ingen Belätetilbidiai-e I lägerdt och Iblandh
Krijgsfolked lijden warda». Men det oaktadt har han själf strukit
just detta sålunda från början med särskildt eftertryck framhållna
moment, sannolikt af hänsyn till katolikerna i hären, hvilkas tro,
som nyss är nämndt, officiellt där tolererades. En stor mängd
grekiska katoliker hade genom freden i Stolbova 1617 förts under
Gustaf II Adolfs spira, och det var af vikt att icke alltför brutalt
stöta dessa nya undersåtar för hufvudet. För den tidens svenskar
var ordet belätestillbedjare säkerligen ungefär liktydigt med katolik.
Med förbudet mot afguderi, hvilket riktar sin udd mot gammal
hedendom samt därjämte och ej minst mot katolska sedvänjor,
sammansmälter förbudet mot trolldom.
Enligt Västerås’ stadga 1527 var »Truldomlijfssaak», och redan
före reformationen var bålet det vanliga straffet för dylika brott.
Upprepandet af detta straffstadgande 1544 bevisar dessa
förbrytelsers florerande.1 En granskning af exempelvis »Ärkebiskop
Abrahams räfst »2 ger en fruktansvärd inblick i den roll, hednisk och
halft hednisk vidskepelse några årtionden senare spelade i folkets
lif. Så vidt jag räknat rätt, förekomma i detta, i kulturhistoriskt
hänseende högligen intressanta aktstycke ej mindre än omkring
140 fall af trolldom och signerier. Det blottar ock vissa svårigheter
att härvidlag hålla kyrkans och den världsliga öfverhetens
straffområden i sär. I ej klart bevisade eller lindrigare fall fick den
brottslige slita ris och underkastas kyrkans strafformer; vid full bevisning
och svårare brott öfverlämnades den anklagade till världslig dom.
gàiigssätt i Magdeburg, där han vid ståthållarens, furst Ludwigs sida ställde
den reformerte Johann Stalman, och kommer till den säkerligen riktiga
slutsatsen: »—- — allerdings zeigt sich bei ihm nie ein Argwohn gegen Vertreter
der reformierten Lehrauffassung und mischt er sich überhaupt nicht in
konfessionelle Fragen». — Jfr härmed C. A. Cornelius: Svenska kyrkans historia
efter reformationen, förra delen, Uppsala 1886, sid. 163 f., aug. hans
förhållande till grekiska katoliker, samt K. B. westman: Gustaf II Adolf och
svensk kyrklig expansion, Stockholm 1916, sidd. 12 ff. —Se ock Hjai.mar
Holmquist: Den religiösa toleransens historia, Uppsala 1917, sidd. 27 f.
1 L. A. Anjou: Svenska kyrkans historia ifrån Upsala möte år 1593,
Stockholm 1866, sid. 42.
2 Ffter originalakterna utgifven af Otto Holmström (Skrifter utgifna
af ICyrkohistoriska föreningen IV: 1), Uppsala 1901.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
