Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Erik Falk. Marsilius af Padua
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAKSILIUS AF PADUA
Neapel för riksvikarie i Italien å påfvens vägnar. I april 1318
bannlyste han sina förnämste motståndare Matteo Visconti, Can
Grande och Rainald Passerino i Mantua, och på våren kom
kardinal Bertrand såsom af påfven utnämnd kejserlig vikarie till
Italien för att leda det påfliga partiet. De ghibellinska furstarne
blefvo nu hårdt ansatta, och det såg till en tid ut, som om den
påfliga politiken skulle krönas med framgång.
Men då föll utslaget i den tyska striden. År 1322 tillkämpade
sig Ludvig af Bayern vid Mühldorf en afgörande seger öfver Fredrik
af Österrike, som föll fången i hans händer. Därmed betraktades
inom Tyskland i allmänhet striden såsom fullt afgjord, och Ludvig
erkändes i nästan hela riket; Fredrik gaf själf sin sak förlorad.
Ludvig ansåg nu sin ställning i Tyskland betryggad och ville
förvärfva kejsarkronan för att sedan söka återupprätta kejsardömets
makt i Italien. Han framställde hos Johannes XXII förnyad
anhållan om kröning. Men påfven, i hvars planer det ingick att så
länge som möjligt upprätthålla söndringen i Tyskland, vägrade
alltjämt att erkänna rätttmätigheten af Ludvigs val. Han
betecknade honom fortfarande endast såsom utvald romersk konung och
vägrade att kröna hoonom. Däremot erbjöd han sin medling i den
tyska striden, ett erbjudande, som Ludvig naturligt nog afvisade,
då han ej ville tillerkänna påfven någon domsrätt i fråga om det
tyska konungavalet.
Motsatserna i uppfattningen framträdde sålunda tydliga och
oförsonliga i de mellan Ludvig och påfven växlade skrifvelserna.
Men Ludvig skred nu äfven till handling för att i praktiken visa,
att han betraktade sig som rättmätig romersk konung. Han ansåg,
att han på grund af sitt val ägde rätt att utöfva full kejserlig makt,
äfven om han ej kunde taga sig kejserlig titel, innan han blifvit af
påfven krönt. På grund häraf betraktade han sig såsom högste
länsherre öfver Italien, och utan att akta på påfvens anspråk
utnämnde han på våren 1323 Berthold af Neiffen till sin riksvikarie i
detta land. Berthold råkade genast i konflikt med kardinallegaten
Bertrand, som skulle regera å påfvens vägnar. Han ingrep kraftigt
i striden, förmådde Can Grande att fortsätta sitt motstånd och
upphäfde belägringen af Milano, där nu Galeazzo Visconti hade
öfvertagit makten efter sin fader Matteo.
Nu ingrep påfven med kraft och oböjlig konsekvens. Han
inledde mot Ludvig en formlig process. Hans första skrift mot
honom, den s. k. första processen, är af 8 okt. 1323. I den framställer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
