Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Erik Falk. Marsilius af Padua
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARSILIUS AF PADUA 2 1 5
val vore sålunda fullgiltigt, men naturligtvis skulle en af dem väld
furste få en högre sanktion af sitt kall, om han därjämte hyllades
i Rom af det romerska folket som den högsta lagstiftaren.
För Marsilius’ lära om kyrkan, som han framställer i andra
boken af Defensor pacis, är det af vikt att känna hans ställning
till de skrifter, på hvilka den katolska kyrkan i främsta rummet
grundade sina anspråk. Såsom rättesnöre för människans tro
erkänner han endast de heliga skrifterna, af hvilka likväl Gamla
testamentets böcker nu ej längre hade någon förbindande kraft.
Förklaring af skrifter kunde endast gifvas genom det allmänna
kyrkomötet. Inga människors skrifter vore man förpliktad att tro.
De påfliga dekretalerna voro sålunda värdelösa. Med en sådan
uppfattning af grunderna för människornas tro är det naturligt,
att Marsilius skulle komma till en helt annan åsikt om kyrkans
karaktär och organisation än den, som inom den katolska kyrkan
var den allmänt antagna.
Marsilius tillämpar på kyrkan i mycket samma teori som
på staten; han grundar äfven här sin tankegång konsekvent på
folksuveränitetens idé. Rörande själfva kyrkans begrepp ställer
han emot hvarandra det hierarkiska kyrkobegreppet, att kyrkan
skulle vara detsamma som prästerskapet, och det ursprungliga,
som äfven Augustinus ansluter sig till, att kyrkan är de
troendes samfund eller kristenheten. Han ger den senare
uppfattningen företrädet. För honom blir sålunda kyrkan ungefär det
samma som det romerska folket, organiseradt för kyrkliga ändamål.
Prästerskapet fyllde, såsom redan sagts, enligt Marsilius en
statsfunktion, och de andlige voro sålunda statens tjänare och
underkastade dess myndighet. De hade visserligen rent andliga
uppgifter (spiritualia), som staten ej kunde reglera. Men det var
med orätt, som de hade framställt fordran, att ali deras
verksamhet skulle betraktas såsom andlig och undandragas statens
makt. Marsilius visar med påtagliga exempel, huru de andlige
utöfvade världslig verksamhet, och han sluter däraf, att de äfven
borde stå under staten, då denna ensam ägde makt öfver allt, som
rörde detta lifvet. Makten inom kyrkan kommer sålunda att
liksom inom staten vila hos den högste lagstiftaren, det
romerska folket; någon självständig makt tillkommer icke hierarkin.
Gent emot de argument, som från påfvarnes sida brukade
anföras för prästerskapets oberoende af den världsliga makten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
