Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Erik Falk. Marsilius af Padua
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARSILIUS AF PADUA
2 1 5
och sakramenten. Men de skulle verka med uteslutande andliga
medel, de hade ej någon makt att straffa i detta lifvet. Ingen
kan, säger Marsilius, i detta lifvet tvingas att iakttaga de
evangeliska buden. Prästens ställning blir enligt Marselius den af en
människornas hjälpare och ledare vid deras sträfvan att lefva ett
godt lif och förvärfva den eviga saligheten. Men han är ej
nödvändig för människan. Den enskilde kan träda i gemenskap med
Gud utan de andliges medverkan och vinna visshet om sin
salighet. Ej heller kyrkans nådemedel, sakramenten, äro nödvändiga
för saligheten. Marsilius ställer sålunda individen såsom fri och
obunden af yttre lagar och betingelser vid förbindelsen med sin
Gud. Prästerna äro ej nödvändiga medlare vid förbindelsen med
Gud; de äro endast folkets tjänare i andliga ting. Den sanna
religionen är invärtes i människan och är ej beroende af några
yttre bruk eller kyrkans ordningar.
Konsekvensen af Marsilius’ resonemang synes hafva bort blifva
ett yrkande på fullständig trosfrihet, då den enskilda människan
ensam bör få svara för sin ställning till Gud. Så långt går han dock
ej. Äfven han hyllar satsen om kristenhetens enhet, och därför
finnes äfven hos honom begreppet kättare för dem, som söndra sig
från kyrkan och åstadkomma splittring bland de troende. Men ej
ens i detta fall tillerkännes de andliga någon jurisdiktion. De kunde
visserligen afgöra, hvad som skulle kallas för kätteri, men de ägde
endast att söka rätta den felande genom förmaningar. Förbrytelsen
åter skulle dömas af den världslige domaren, om den kunde sägas
hafva karaktären af en världslig förbrytelse, i det att den störde
friden i världen. Marsilius anser likväl, att en kättare eller
otrogen ej i detta lifvet bör straffas till person eller egendom,
Lika litet som efter världslig makt borde de andliga sträfva
efter rikedom. Kristus och apostlarna hade ej besuttit någon
egendom, och prästerna borde söka efterlikna dem. Marsilius ansluter
sig sålunda till fattigdomsidealet. Den heliga skrift pålade ej någon
att erlägga tionde. De andlige borde gå enkelt klädda och vara nöjda
med ett endast nödtorftigt underhåll. Detta skulle de erhålla genom
folket. I väl ordnade samhällen voro inkomsterna af vissa
egendomar anslagna till de andlige. Men godsen vore därför ej deras
egendom, utan de tillhörde staten, och deras förvaltning borde
omhändertagas af lagstiftaren eller hans ombud. Staten ägde rätt
att indraga kyrkogodsen och använda dem för andra statsändamål.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
