Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteraturöfversikter, granskningar och anmälningar - P. Imbart de la Tour, Les Origines de la Réforme. III. L'évangélisme. Af K. B. Westman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JO LITTERATUROEVERSIKTER
Under andra skedet (1530—38, »Renässans och
reformation») ha de båda rörelserna sålunda blifvit tydligt
differentierade. Den humanistiska strömningen, som får ett betydande
centrum i det af Frans 1530 grundade Collège de France, har
blifvit mindre exklusivt religiös än Mëauxmännen varit, har
öfvergått från sin »evangelism» till en mera allmän renässansartad
»reformism» med många nyanser, från erasmianer som Budé
och mystici som Margareta af Navarra ända till friskalare som
Rabelais. Den slår emellertid starkt igenom bland de bildade,
tar lofven af skolasticismen och sätter frukt i litteratur och
studier och i en märkbar intellektuell och moralisk höjning inom
kyrkan. Samtidigt sprider sig reformationen hastigt; den får
bekännare inom alla delar af Frankrike, utom Bretagne och
Auvergne. Luthers idéer ligga till grund, men från midten af
1520 talet komma också Zvvinglis in. Inhemska
läroformuleringar och organisation fattas ännu; begynnelserna därtill
skapas af Calvins föregångare Farel, en man med icke ringa
missionärs- och ledarebegåfning, folkpredikant och publicist. Han gör
från 1530 Neuchåtel till ett centrum för den franska
protestantismen, skrifver för dess behof en kort sammanfattning af läran
(»Sommaire», 1534; med zwingliansk prägel), skisserar en liturgi,
låter Olivétan göra en bibelöfversättning (1535) och skapar
begynnelserna till ett nytt klerus, grupperadt i synoder;
kyrkoförfattningen är redan hos honom, liksom senare i Genève, mera
aristokratisk än demokratisk: prästerna väljas af sina kolleger.
Han förbereder sålunda på alla punkter Calvins verk, som
kommer att definitivt ge den franska protestantismen dess teologi
och dess organisation.
I en slutafdelning (Bok III. »Drömmen om enhet»)
behandlar förf. 1530-talets märkliga sträfvanden att slå brygga mellan
påfvekyrkan och reformationen och sålunda förekomma
kristenhetens sprängning. Detta ideal låg nära för reformisterna: kunde
icke kyrkan reformera sig själf, de evangeliska erkänna dess
auktoritet, och sansade teologer finna en förnuftig enhetsformel ?
Programmet utvecklas af Erasmus i »De sarcienda ecclesiæ
con-cordia» (1533). Det stämmer med Frans I:s politiska syften,
som gå ut på att vinna både påfvens och lutheranernas stöd
emot Karl V. Efter en Öfverenskommelse med påfven i
Marseille hösten 1533 inleder Frans sålunda genom sina
humanistiskt bildade diplomater, bröderna du Beilay, förhand’ingar äfven
i lärofrågor med de tyska evangeliska. Melanchton svarade med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
