Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - B. Rud. Hall. Den kyrkliga folkuppfostran i Joh. Rudbeckii stift - Allmänna delen - II. Rudbeckii panbiblicism - 2. Bibelordets tillräcklighet samt dess roll i samlif och stat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DF.N KYRKLIGA FOLKUPPFOSTRAN I JOH. RUDBECKII STIFT I c; 7
eller direkt men alltid medvetet och nitiskt måste kyrkans hela arbete
inriktas härpå. Äfven de högre läroanstaltei-nas viktigaste uppgift
var därför länge att möjliggöra den »lägre» undervisningen,
hvaremot det timliga och sekundära (t. ex. profankunskaper) ligger
ganska fjärran från den kyrkliga, den åt alla gifna undervisningen.
Därför arbetade ock Rudbeckius med sådant nit på sin
bibeledition genom natt och dag, att, såsom han säger, »min syn och
krafter äro försvagade»; därför kallade han detta ord den heliga
skrift, »som man borde med gyllene bokstäfver låta skrifva uppå
silfvertaflor och dagligen för ögonen hafva». Den lästes flera gånger
dagligen i hans familj, och den lät han på dödsbädden läsa upp för
sig gång på gång helt igenom.1
Arbetet på en kristlig fostran och undervisning åt hela
menigheten var emellertid lika mödosamt och försummad t som
brådskande och betydelsefullt. Alla tänkbara krafter behöfde
mobiliseras och anspännas. Det funnes ytterligare en väktare jämte
kyrkan, påpekar Rudbeckius inför konungen i sin sista predikan
såsom hofpredikant: lika litet som en lärare hade rätt att låta
bibeln ligga under bänken, borde öfverheten låta svärdet rosta i
skidan; eljest ginge det icke rätt till i Guds kyrka och församling.2
Såsom flertalet lutherska föregångare ville han tydligtvis genom
dessa bådas — och hemmens •—■ samverkan se den motsättning
upphäfd, som Olavus Petri — förvisso med samma önskemål i
sinnet — klagat öfver med orden: »Skrift och sedvänja äro tu
åtskilliga [= olika] ting».3 Så skulle jämväl senare Joh. Matthiæ,
som i mycket var olik Rudbeckius och som äfven i afseende å statens
och kyrkans inbördes ställning icke kunde i allo gilla dennes i viss
mån medeltidsmässigt teokratiska ståndpunkt, framdraga samma
bibliska exempel och i stort sedt samma kraf på samverkan mellan
kyrka och stat, som Rudbeckius och hans närmaste vänner anfört.1
1 RRP VI, s. 475. Rudbeckii predikan andra dag Pingst, s. A3.
LE-næus Likpredikan, s. E2 v:o.
2 Beatum regis sc., s. 471. Jfr Sveriges KO 1571, s. 16—18;
Rudbeckius, Vår kristna tro (1614; första företalet).
3 Saml. skr. I, s. 373 (417).
4 I »Form eller Sätt, Til at Visitera» yttrar Joh. Matthiæ, s. A7: Utan
Patronorum tillhjälp »kan kyrkoherden icke mycket uppbygga i
församlingen . . . Men när öfverheten och predikoämbetet räcka liva-aunan
handen, så blifver Guds ära och församlingens uppbyggelse beford ad . . . När
k[onung] Joas intet ville höra prästen Jojada, så föll han i afguderi. Men
k[onung] Hiskia var prästerna mycket beforderlig till Guds namns ära».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
