Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - B. Rud. Hall. Den kyrkliga folkuppfostran i Joh. Rudbeckii stift - Allmänna delen - II. Rudbeckii panbiblicism - 3. Kristendomskunskapens betydelse för individen - C. Katekesutanläsning en undervisningsmetod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DF.N KYRKLIGA FOLKUPPFOSTRAN I JOH. RUDBECKII STIFT I c; 7
däri »ad ungvem».1 Bibelordet, taladt af Gud själf, vore det
naturligtvis än betydelsefullare att inlära utan ordförändring; och äfven
sammanfattningen däraf, den mindre katekesutläggningen, stod ju
ej blott till graden utan äfven till arten långt före latinet och logiken.
Så långt man mindes tillbaka, hade de unga examinerats i katekes
å söndagseftermiddagarna: de yngre latinalumnerna i sina skolor,
allmänhetens ungdom här och hvar i stadskyrkorna. Också här
finna vi en analogi till den äldre uppdelningen inom de högre
studierna; skolan lärde språken, skalet, men först vid universiteten
inhämtade man vetenskaperna, innehållet. Så vill man låta
menighetens barn, medan tid och teoretisk lärförmåga finns, inhämta
formen; lifvets högskola skulle efter hand lära dem meningen.
I Rudbeckii barndomsstift hade detta under hans barnaår uttryckts
på följande sätt: »Likasom blomman på nejlikorna först i
begynnelsen på sommaren begynner utspricka och sedan fort fast [ = ända]
in i vintern blifver vid sig; allt [= alldeles] så fast om än en af blotta
barnsbenen låter sig inplanta i Guds ords kunskap, i det man barnen
flitigt håller till kyrkor och skolor, kommer dock likväl det rätta
förståndet icke förr, än en något blifver ålderstigen, emot tjugo år,
och sedan hårdt kvarfastnar in uti vintern, som är den gråhärete
[ = gråhåriga] ålderdomen, intill grafbacken, ty den smaken kärlet
får först, den behåller det alltid.»2
Att Rudbeckius ansåg en enbär utanläsning vara af
jämförelsevis föga värde, torde vi kunna sluta oss till af de ringaktande ord,
som han i en predikan säger öm sången inom den katolska kyrkan:
»Några vissa timmar om dagen höll [man] sång i kyrkan med munnen
men bölade eller tjöte fram några psalmer, antingen tankarna voro
tillstädes eller ej, allenast man sjöng så många stycken, som voro
föreskrifna, hvilket Gud ogillar» (enligt Amos 5:23:- Haf bort dina
visors buller ifrån mig, ty jag orkar icke höra ditt psaltarespel).3
Motsatsen betonar han uttryckligen t. ex. genom att i upplaga
1 ThySELIUS, Bidrag, s. 61, Handl. II, s. 161. REU I: 2:1 s. 183, 395.
2 Svenska synodalakter ii, s. 50. — i afseende å det religiösa tager
man ingen eller föga hänsyn till barnens utvecklingsgrad. »Förstånd» om
det inlärda skulle konnna med åren, 0111 det ej redan fanns; »Captus
discen-tium» ställes i ögnasikte redan då i ett tjugotal SO (äfvensom i båda
skollagsförslagen 1637, af hvilka Rudbeckius deltog i utarbetandet af det ena),
men före Rousseau gäller detta hufvudsakligen eller endast blott (den lärda)
språkundervisningen.
3 Beatum regis sc., s. 403. Jfr Palladius, Visitatz Bog, s. 39, om
»mundklammer»; Ol. Petrt Saml. Skr. iii, s. 6.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
