Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - B. Rud. Hall. Den kyrkliga folkuppfostran i Joh. Rudbeckii stift - Allmänna delen - III. Sekundära fostrings- och undervisningsorgan inom kyrkan eller under dess inspektion - 1. Predikoämbetet in genere
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154 RUD- hall
kulturen var proklamerandet af prästeståndets höghet och
betydelse af utomordentlig räckvidd och det jämväl därför, att mecl
»kyrkoregementet» åsyftades utom »alla dem som predikstolarna
bekläda» äfven de »som i akademier ocli skolor ungdomen till lära
och tukt upptagit hafva» . . . , hvilka de unga »med oförfalskade
Guds ord, bokliga konster och tungomål samt kristlig aga och
sköna exempel så föregå, att hela landet och riket må däraf
bekomma gagn och nytta». Med sina hårdaste ord i privilegieboken
uppträder Rudbeckius just emot »dem som vilj a underkufva vårt
stånd och emot antagonistas literatorum på hvilka aldrig kan så
duriter sägas och skrifvas, som det än durius borde ». »Alla skola nu
mera härefter literatos älska, att de måtte eftertänka, det literati
icke böra vara så underkufvade, som en skomakare eller en annan
i städerna äro. »l Dessa tänkvärda ord, liksom äfven nämnda och
vissa andra stiftschefers sträfvanden för den högre bildningen, peka
hän på en åstundan att prästerskapet borde vara — liksom
domkapitlet var det — ej blott sin orts speciella befrämjare af
religiositet och sedlighet utan att de jämväl skulle vara målsmän
för eller bärare af den andliga kulturen öfver hufvud taget.
Troligen blefvo också många präster och prästgårdar sådana
medelpunkter för pastoratets hela andliga och ofta äfven materiella
odling, framsteg och behof, hvilkas motsvarighet i senare tiders
Lappland betecknats af allmogen genom att nämna kyrkoherden
med församlingens namn.2
Det så lifs- och riksviktiga ämbetet hade ock höga anor;
å-skådningen därom är kanske en all-kyrklig parallell till den äldsta
serien af svenska konungar. För att förekomma att människorna
skulle sitta i mörkret (Es. 9:2) hade Gud, enligt Petrus Jonæ Wex.,
»insatt predikoämbetet såsom en linea hvar efter annan, själf i
paradiset begynnandes . . . , Adam, Seth, Enos, Enoch, Noa . . .
När gamla testamentet var ändadt, kom Guds son själf ocli räknade
sin härkomst icke vara förnär att vara en predikant och präst ».3
Att Guds egen son, ja Gud själf hade varit den förste predikaren4,
1 Cursus visit., s. 191. RRP VI, s. 301, 302.
2 Jfr Lenæi ord 0111 kyrkoherden Simon Ben. Arbog. i liktalet, s. D v:o.
Denne hade varit lektor, kapitularis, prost, svärfaderns (Rudbeckii)
ställföreträdare, prost och en fruktad professorsaspiraut. Jfr Muxcktell, II, s.
218, om »Stormoder i Dalom». Jfr Thrap, s. 48—50.
3 Cursus visitationis, s. 193 o. f.
4 Han hade nämligen genom sin predikan kallat Adam och Eva ifrån
döden tillbaka till lifvet; efter att hafva sändt andra profeter och predikare
t
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
